Ett kroatiskt band och ett svenskt band delar på en LP släppt av tyska Fucking Kill Records. Om vi börjar med Kroatiska Nulla Osta, som släppt en drös skivor innan jag inte hört, så började jag fundera redan vid första anblicken av omslaget. Deras sida är kallad "Two bass mania" , och jag tänkte naturligtvis att dom körde med två basister. Helt enligt mina tankar så är det ju precis vad dom gör, men dom har skippat gitarren. I början tyckte jag det lät helt mupp om jag skall vara ärlig och jag förstod inte vitsen med att ha två basister som spelar samma och följer varandra helt och hållet, eller varför dom inte körde en distad och en odistad så det blev lite nyanser i det. Men efter ett par lyssningar så ändrades min uppfattning och Nulla Osta's käng/crust mangel lät riktigt bra. Och deras halva bara fortsätter att växa för varje gång jag lyssnar. Att dom är 3 stycken som vrålar gör ju också sitt till, men jag är ändå rätt säker på att om dom hade haft med gitarr så hade det blivit nästan full pott. Men jag skall absolut kolla upp deras tidigare släpp, för så bra tycker jag absolut att dom är även om det tog lite tid.
Dom svenska färgerna försvaras här av nyss intervjuade Aggrenation från Göteborg. Och jag måste ju här passa på att imponeras av hur otroligt många bra band det kommer/ har kommit därifrån dom senaste åren. Aggrenation gilar jag som fasen, vilket jag kanske inte behöver påpeka då jag intervjuat dom, och deras mangel är precis så som jag vill ha det. Det är snortight och elakt d-takts rens från början till slut, och jag misstänker att Tobbe som gjort musiken till låtarna lyssnat på Wolfpack's mästerverk "Lycanthropunk" på repeat mer än en gång genom åren. Vilket inte är konstigt då det är en av mina favoritskivor alla kategorier någonsin. Att Jonte har en pipa som ibland påminner lite om Steffe i Diskonto (läs påminner om, inte låter som!) är ju också ett stort plus och att dom inte kör "growl sång". Jag har absolut inget emot growl men det hade inte passat i Aggrenation. En skitbra debut, och man undrar ju lite hur jävla bra framtida släpp kommer att bli... Aggrenation kvalar lätt in på topp-10 listan av svenska LP/CD's 2010. Denna splitten skaffar du, finns även som limiterad orange vinyl där en CDr också följer med.
Dom svenska färgerna försvaras här av nyss intervjuade Aggrenation från Göteborg. Och jag måste ju här passa på att imponeras av hur otroligt många bra band det kommer/ har kommit därifrån dom senaste åren. Aggrenation gilar jag som fasen, vilket jag kanske inte behöver påpeka då jag intervjuat dom, och deras mangel är precis så som jag vill ha det. Det är snortight och elakt d-takts rens från början till slut, och jag misstänker att Tobbe som gjort musiken till låtarna lyssnat på Wolfpack's mästerverk "Lycanthropunk" på repeat mer än en gång genom åren. Vilket inte är konstigt då det är en av mina favoritskivor alla kategorier någonsin. Att Jonte har en pipa som ibland påminner lite om Steffe i Diskonto (läs påminner om, inte låter som!) är ju också ett stort plus och att dom inte kör "growl sång". Jag har absolut inget emot growl men det hade inte passat i Aggrenation. En skitbra debut, och man undrar ju lite hur jävla bra framtida släpp kommer att bli... Aggrenation kvalar lätt in på topp-10 listan av svenska LP/CD's 2010. Denna splitten skaffar du, finns även som limiterad orange vinyl där en CDr också följer med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar