Satan i gatan! När Martin, sångare i Dobermann Cult, öppnar käften så lyssnar man. Snacka om röst med pondus. Detta är alltså Stockholmarna i Dobermann Cults 2:a fullängdare och jag har tidigare recenserat både förra fullängdaren och split 7'' som kom på Kranium för ett tag sen. Och båda två har varit välkomnade vitamininjektioner. "Cursed to be..." som nya plattan heter är också den otroligt bra. Det är fortfarande New York influerad hardcore som gäller och det levereras i ett jävla tempo. 17 låtar på dryga halvtimmen, så det finns inte mycket tid att sväva ut i massa överflödigt dravel. Perfekt! Dom karakteristiska stop and go partierna finns där, likaså en del moshiga partier. Men Dobermann Cult smäller på för allt vad tygen håller även när tempot sänks lite, vilket gillas av mig. Det är dock den snabba tvåtakten som dominerar skivan och det är fan svårt att inte ryckas med och hytta med näven. Sjukt jävla bra platta som vanligt med Dobermann Cult, fast denna är lite bättre ändå...Back from the dead... Precis som förut men äldre och slöare. Kliar för mycket i klåfingrarna igen. Vill ni ha något recenserat så är det bara att höra av sig. Kommer dock ENBART recensera fysiska skivor/kassetter/zines , så ni behöver inte ens bemöda er med att skicka länkar till era digitala släpp. Detta är inte för att verka dryg, utan för att tiden finns helt enkelt inte. Adress och grejer finns i högerspalten en bit ner. Och kolla gärna in dom andra grejerna som är länkade här till höger.
onsdag 12 maj 2010
Dobermann Cult - Cursed to be CD
Satan i gatan! När Martin, sångare i Dobermann Cult, öppnar käften så lyssnar man. Snacka om röst med pondus. Detta är alltså Stockholmarna i Dobermann Cults 2:a fullängdare och jag har tidigare recenserat både förra fullängdaren och split 7'' som kom på Kranium för ett tag sen. Och båda två har varit välkomnade vitamininjektioner. "Cursed to be..." som nya plattan heter är också den otroligt bra. Det är fortfarande New York influerad hardcore som gäller och det levereras i ett jävla tempo. 17 låtar på dryga halvtimmen, så det finns inte mycket tid att sväva ut i massa överflödigt dravel. Perfekt! Dom karakteristiska stop and go partierna finns där, likaså en del moshiga partier. Men Dobermann Cult smäller på för allt vad tygen håller även när tempot sänks lite, vilket gillas av mig. Det är dock den snabba tvåtakten som dominerar skivan och det är fan svårt att inte ryckas med och hytta med näven. Sjukt jävla bra platta som vanligt med Dobermann Cult, fast denna är lite bättre ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar