Tredje gången jag skriver om Norrmännen i
Astmatisk Gapskratt, och det blir en tredje upprepning på vad jag tidigare skrivit. I mina öron är detta fruktansvärda 36 minuter, och utöver genomlyssningarna inför det jag nu skriver så kommer jag aldrig återuppleva dom. Det är så jävla hurtigt så jag får överslag i huvudet. Allt är som vanligt... En massa skrålande allsångsrefränger, snudd på outhärdlig sång, platt ljud och musikaliskt velande. Mischmaschet av stilar flyter inte ihop till något enhetligt utan ibland låter det streetpunk, ibland lite metalgrejer och ibland ushc. Och tidigare nämnda ljudbild gör det ännu tråkigare, det låter totalt livlöst. Dyker även upp lite blås i någon låt vilket gör stressen i mig ännu mer påtaglig... Detta är ju min högst personliga åsikt, men det här är slöseri med tid. Det ger mig ingenting. Samlar du på
Second Class Kids releaser, eller hör till dom närmast sörjande runt bandet så är det väl bara att köpa. Annars finns det andra plattor att lägga pengarna på. Och där rundar jag av till tonerna av refrängbrölet i "Julefred" och klappar mig själv på axeln att jag pallat att lyssnat 11 låtar i sträck (plattan innehåller 14 låtar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar