Produktiva och otroligt mangliga Nödslakt fortsätter att skicka hit sina släpp. Det tackar jag massor för, för det har varit skitkul att följa Nödslakt. Första gången jag kom i kontakt med Nödslakt var för några år sedan när jag träffade ex-gitarrist Frida (som tidigare bodde i Tidaholm) på Augustibullret och hon berättade att hon lirade med ett band som hette Nödslakt och vi bytte lite skivor.Frida är ju dock inte med längre (nu i Vicious Irene), men i stället för att repa in en ny gitarr så kör Nödslakt vidare precis som ingenting hänt och skiter helt sonika i gitarr. Så det är alltså bara trummor, tokdistad bas och sång (sånär som på ett gitarrsolo). Tyckte att det funkade helt okej på dvd’n från Göteborg, men hur låter det i studio.
Jo för fasen… Det funkar helt okej, även om det tar ett par lyssningar att vänja sig. Men jag tror fan att en gitarr höjt det ännu ett snäpp, och då snackar vi snudd på fullpoängare. Mangel är väl det ord som sammanfattar Nödslakt allra bäst. Och bäst är dom när det är fullt ställ. Det är när det går riktigt jävla fort som Nödslakt är som bäst. Och Häll (trummor, även i Irritation) klarar ju det galant, så skit i låtar som ”Dom svälter vi festar” och kör toksnabbt hela tiden.
Det är i dom ”långsammare”, med Nödslakts mått mätt, som jag saknar gitarren mest.
Svinigt bra sång från Anna med… Favoritlåt är solklart ”Rovfiske” och "Bosnien 93". Köp av bandet eller mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar