Slaktattack lurar mig som fan... Riffet som möter mig i första låten "Samma skit" är ett dämpat tuggande riff som påminner om senare Exploited typ. Det låter apa... Vad har hänt tänker jag? Men när refrängen kommer styrs skutan på rätt köl och jag blir lugn igen :-) Slaktattack har hållt på ett jäkla tag nu (11 år tror jag) men för mig har dom aldrig riktigt klickat. Har sett dom live ex antal ggr och har ett par av deras tidigare givar men inte varit nämnvärt intresserad. Förutom av trummande Plytet då som vevar D-takt med ett stort smile hela tiden som om det inte fanns någon morgondag. Det var inte förrän jag fick demon "D-takts vingar" för ett par år sedan som jag började uppskatta Slaktattack lite mer och i mitt tycke hände det något med bandet då. "Hisingen" är alltså deras senaste giv. 13 låtar, varav 5 är gamla favoriter, som om jag fattat det hela rätt endast släppts digitalt på Spotify, Amazon, iTunes och allt vad det heter. Jag är dock jäkligt tacksam att jag fick detta på cd-r då digitala släpp 99 ggr av 100 går mig obemärkt förbi. Det är absolut inget revolutionerande Slaktattack bjuder på här, men det är go feeling och dom gör det bra. Det är väl egentligen bara dessa jävla gitarrsolona som drar ner det några snäpp. Men i det stora hela är det 13 låtars schysst råpunk och jag tycker det är kul att Slaktattack i min värld gått ifrån att vara ett "in-i-ena-ut-genom-andra-örat-band" till att lätt hålla mig igång skivan igenom. 6 av 10 kängor.
Gitarrsolo är ju äkta käng, disfear-björn, Jallo osv...
SvaraRaderaJo men det är skillnad på solo och solo...
SvaraRaderasolos ar bara en javla massa krangel, lira rapunk istallet
SvaraRadera