Hade inte hört en ton av
Helvetesmaskinen innan jag satte på LP'n för första gången. Men dock sett namnet och skivan på olika Facebooksidor när man suttit och slökollat. Hade väl mina aningar (fördomar) om hur det skulle låta. Men då jag trodde att det skulle vara seg sena Ebba Grön/Imperiet skval, så blev jag positivt överaskad. Visst låter det Stockholmskt 80-tal om det, men jag tycker att det finns en svärta och en underliggande melankolisk postpunk som i vissa låtar blir mer påtaglig, för att i nästa stå tillbaka. Ibland får i alla fall jag lite Liket Lever vibbar. Dom ligger där och lurar och svärtar ner den annars förhållandevis snälla och melodiösa/popiga punkrocken. Det drar mer åt Johan Johansson än Thåström om ni förstår vad jag menar då. Dom hade suttit som handen i handsken på den gamla samlingen "Ståkkålmsjävlar", där en del band, liksom Helvetesmaskinen, använde sig av synth. Har en känsla av att Helvetesmaskinen mer tilltalar bittra 40-plussare som mig själv än pissförbannade 18 åringar, för hade en 18-årig version av mig hört denna plattan så hade jag avfärdat den direkt som popskit. Så även om det inte är någon platta jag kommer spela sönder, så kan jag ändå se något i den som stundtals tilltalar mig. Kan vara så att detta är en så kallad "humörsskiva" som pendlar mellan "tråkig" och "bra" beroendes på dagsform? Svår platta att skriva om i alla fall då jag tyckt att den låtit annorlunda varje gång jag lyssnat på den. Släppt av
Mocko Records.
