Lastkaj 14 - Står Stött CD/Kassett

Läste någonstans att detta släppet kom mer eller mindre oannonserat, utan förvarning "i ett led att inte framstå som förutsäbara och rutinmässiga". Och jag har ju skrivit om ett helt gäng av deras plattor innan, och inte gillat någon. "Plan B" undantaget. Och visst är det ett annorlunda Lastkaj 14 som bjuder upp till dans här. Rakare, hårdare, enklare. Mer hardcoreinspirerat denna gången, och betydligt lättare för mig att ta till mig. Vissa partier och refränger låter som dom brukar göra, men överlag så är det mycket mera avskalat. Och inte helt oväntat så är detta mitt favoritsläpp med bandet om jag tvingas välja ett. Med brasklappen då att jag inte tycker dom tidigare släppen är några kioskvältare direkt. Tycker att "Ändras och förändra" och "Samma gäng" är låtar som sticker ut lite extra för mig, Kanske främst på grund av texterna som jag för första gången kunnat sätta mig att läsa ordentligt, då denna CD'n kommer i ett digi-omslag med texthäfte. Inte dom vanliga, helt informationslösa, pappfodralen som CD-skivorna från Second Class Kids brukar komma i. Även titellåten "Står stött" är värd att nämna också med sina moshvänliga hardcorekörer i refrängen. Så 3 låtar av 8 i alla fall som sätter ett litet avtryck hos mig är mer än vanligt när det gäller Lastkaj 14. Hade ljudbilden varit skitigare och skramligare så hade den nog stigit ett snäpp till här på Kullegatan kanske? Men det får vi aldrig veta svaret på... Inget jag kommer lyssna sönder, men bättre än vanligt i alla fall. Alltid något. Tar dock för givet att den kommer hyllas högt och lågt på andra ställen, och ses som både nyskapande och innovativ. 

Björnarna - Historierevisionism / Det Sämsta 2LP/CD

Detta är en för mig omöjlig uppgift. Att i ett sträck ta mig igenom dessa 28 låtar som ryms på cd'n jag fick. Dom 14 första (Historierevisionism) är tydligen nyinspelningar av gamla låtar. Och resterande 14 (Det Sämsta) är en LP som släpptes 2020. Detta är alldeles för glättigt i mina öron, och jag klarar inte att hålla isär låtarna, för jag tycker allting låter exakt likadant. Det finns väl någon refräng här och där som får mig att hajja till, men det är glest mellan gångerna. Det är svintight framfört och stämsången sitter som en keps. Men det är så galet polerat att det blir totalt uddlöst. Vet att många älskar Björnarna, men jag hittar liksom inget "liv" i deras musik hur duktiga de än må vara. Jag märkte inte ens när det bytte skiva... Gillar ni Björnarna sedan tidigare, eller känner sug efter clean tralligare-än-trallpunk-punk så är det bara att löpa och köpa från Second Class Kids. Jag passar...

Mission & Väckelse # 16

Flitens lampa lyser starkt på Rökerigränd i lilla Jerusalem och nu har # 16 letat sig ut till den stora massan. No Krångel är två ledord som följt detta fanzine sedan starten, och man vet vad man får när ett nytt nummer dyker upp. Det är alltid 3-4 intervjer, oftast med band som jag gillar. Gubben bakom fanzinet har schysst koll på banden som intervjuas, vilket bidrar till bra frågor och oftast bra svar. Alltid ett gäng recensioner som är genomtänkta och framför allt ärliga vilket alltid är uppakattat. Alla kan helt enkelt gilla allt bara för att det handlar om samma genre. Simple as that. Så på den fronten är Mission & Väckelse precis som det alltid varit. Men det jag gillar mest i dom senaste numren är det att Jon vässade till det hela med att skriva om eventuella överskott på punkplattor, skivbolag, och nosade lite på DIY kulturen i stort. Detta ledde till "svar på tal" och i och med detta numret så har han flyttat det ifrån ledarsidan till egna sidor i slutet på zinet där han ger "svar på tal på svar på tal". Diskussioner är nödvändiga, även inim våran lilla bubbla av någorlunda likasinnade människor. I detta numrets "ledare" så hasplar Jon ur sig frågan "Vad är punk?". Något som ofta får gubbkärringar modell äldre att känna ett tvång att läxa upp oss ungdomar under 50 och berätta hur slipsten drogs förr när den "riktiga" punken kom 1977 (Ja, jag kollar på "Jag minns min punk" på facebook ibland, med blandad förtjusning). Så jag hoppas verkligen att så blir fallet här också. Det blev ett sidospår där, men kan sammanfatta med att gillar du tidigare nummer så gillar du detta.Själv hoppas jag på massa mer nummer nu när redaktörens irritation över vissa saker kommit in och fått ta plats i tidningen. missionochvackelse@gmail.com beställer du på. Och just det ja... Ja, det förkastliga oläsbara riddartypsnittet i ledaren är fortfarande kvar.

Xiao - Burn 7''

Dom gör det inte lätt för mig, Xiao från Stockholm, när jag ska orda om deras senaste 7'' som pigga Quarantined har släppt. Men jag kan ju säga som så att det inte är någon platta man sätter på i bakgrunden när man grejar med annat. Det händer för mycket här, så i alla fall min kräver att fokus läggs enbart på Xiao. Jag tänker att jag kan göra det enkelt för mig och bara skriva "power violence", men det gör dom inte riktigt rättvisa. Eller känns relevant för gubbar/gummor i min ålder som förknippar power violence med band som t.ex Man Is The Bastard, Spazz, Despise You, Lack Of Interest och andra 90-tals storheter. För så låter dom inte... Men ändå power violence, haha. Nej men här finns många lager och man hittar både klassiska USHC riff, sludge-iga passager, ibland snudd på lite gammel-döds drag. Men alltihop är kört via Xiao-filtret och ja, det funkar helt okej. Och det är väl det som är det fina med just den falangen under punk/hc paraplyet, att det är jävligt fritt att slänga in precis vad fan man vill utan att nån förståsigpåare (som mig?) ska in och rätta eller peta. Snuten har liksom inte hittat dit riktigt än :-) Tror att här finns det liksom inte så mycket gråzoner, utan antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Taktbytena sitter som en keps och allt är snyggt framfört och du får som sagt en dos av allt på denna plattan även om det i grunden bygger på ultrasnabb hardcore. Noise/industridelen av låten "Xiao" skulle jag dock klarat mig utan. En 7'' är för kort för att ödsla tiden på sådant ;-)

Fruktansvärld - s/t LP/CD

Trallpunkarna från Gävle som spelade Lastkaj 14 långt åt helvete upp på läktaren på deras gemensamma split 12'' är tillbaka. Och nu med en egen platta innehållandes 16 låtar. Det går över mitt förstånd hur jäkla fort en del band snickrar ihop nya låtar, spelar in och ger ut. Det säger väl egentligen ingenting om låtarna är helt odugliga. Men det kan jag inte säga att Fruktansvärld lider av. Värdelösa låtar alltså. För nu sitter jag här igen och gillar trallpunk. För det är vad det handlar om här, till 100%. Och jag är tillbaka 1993 igen. Det var så här många band ville låta då, men få klarade av. Av det myller av demos och 7'' som kom då, så är det väldigt få som stått emot tidens tand. Nu handlar det ju dock om år 2023, men Fruktansvärld får mig att vilja ta fram mina gamla demos med t.ex Total Misär, Kapten Haubitz, och Tondöv Terrors båda mini CD's från hyllan. Inte för att dom låter likadant, men jag får samma känsla när jag lyssnar på Fruktansvärlds nya platta. Jag kan ju inte säga att jag är någon storkonsument av trallpunk mer än det jag får skickat hit till bloggen. Men trägen vinner ju uppenbarligen då jag återkommit många gånger till t.ex Slaveriet och N:a Hospitalet. Och jag kommer definitivt att plocka fram denna skivan igen. Det är så här BRA trallpunk låter. Hela plattan i ett sträck blir för mycket, men att dela den i 2 omgångar funkar utmärkt vid valda tillfällen. Det har ju dock inte något med skivan i sig att göra, utan beror väl mer på mig och vad jag klarar av vad gäller tvåtakt, gitarrslingor och stämsång på svenska. Men summa summarum landar ändå i att detta är ju helt klart topp-3 av alla plattor jag fått från Pelle och Second Class Kids. 

Röd Revolver - Svartmyra Kassett

Småländska Röd Revolver sätter punkt för en epok av bandets historia genom att släppa en livekassett med den förra sättningen inspelad på Hygget-festen förra året. Sveriges trevligaste och gemytligaste festival, som jag både spelat på och besökt dom flesta gångerna den varit. Nu pratas det om att det är sista gången den arrangeras i år. I alla fall under dom former den arrangeras nu. Men det är en annan historia. Nu är det Röd Revolver det handlar om, och jag tycker att deras 70/tidigt 80-tals doftande punkrock låter mycket bättre här än vad den gjorde på MCD'n som kom för några år sedan. Mycket mer energi, och det lite råare liveljudet gör dom bara gott. Så och dom ibland väldigt stolpiga trummorna, och nåt spelfel här och där på strängaspelen. Det ger lite extra liv i låtarna som jag saknade på tidigare nämnda MCD. Och adderar känslan av "hur det lät förr". Gillar ju sedan tidigare Jojos röst och det var kul att höra den live här när hon trycker på lite mer. Jag tycker att det här är en helt okej kassett som ni absolut skall skaffa om ni gillar hur punkrocken lät där i skarven av 70 och 80 talet. Köp av Grönpeppar Records. 8 låtar innehåller den

Manic Ride - A New Low LP

Hardcore! Det här är hur det låter i mitt huvud när jag läser ordet hardcore.  Och hur det skulle kunna låta om man ljudgooglade ordet. Jag kanske använder ordet lite slarvigt och förknippar det främst med amerikansk hardcore, men så får det vara. Detta är alltså ett band från Malmö som släppt sin debut LP, tror dom släppt en 7'' innan men den har jag inte hört. Mina referenser till den amerikanska hardcoren sträcker sig tyvärr inte längre än till en 5-6 band (nej jag räknar inte in käng/crust/punkrock nu) jag lyssnar regelbundet på, så det blir jävligt svårt att i ord beskriva hur det låter. Visst tycker jag mig väl höra en del Sick Of It All ibland, men det känns som Manic Rides hardcore innehåller fler lager än bara den amerikanska. En del av riffen är jävligt influerade av svensk råpunk och hade det legat en sprattlig d-takt och annan sång på dom så hade dom kastats in i ett helt annat "fack" inom punken. Även inslag av engelsk punk a'la UK82 tycker jag mig höra. Flinkt gitarrspel med som bjuder på en hel del dubbeltjutare och snygga grejer som ligger lite i bakgrunden och larmar. Ingen skugga över någon annan i bandet för den delen, då det är jävligt tight framfört. Men om man slutar att nörda efter inspiration/referenser osv så är det som ljuder ur högtalarna solid jävla hardcore med gött plonkigt basljud, stop & go partier och skön energi som fungerar lika bra i peppande syfte som att lufttrumma till i soffan. 10 låtar är en helt perfekt längd för bandet som lyckas med att hålla mig på tårna hela plattan igenom. Och jag har lyssnat mååånga gånger nu. Tror att denna kan tilltala många som vanligtvis inte lyssnar på USHC så mycket, som mig till exempel. Köp från Quarantined Records.

Drop The Bomb Zine

 

En shout-out gällandes Sveriges just nu bästa fanzine, tillsammans med Quarantined. Drop The Bomb Fanzine. Bombmannen, Eremiten, Arkivarien, Predikanten, Prillskan och prospecten Starfighter bjuder på sanningar och löger, vetenskap och galenskap om vartannat. Med besattheten av D-takt som ledstjärna, och vad för fördelar repektive nackdelar (finns inga) av detta innebär. Plus ett genuint internethat som genomsyrar zinet (som dock är nära att krackilera totalt) Har ni inte kollat in detta så gör det. dropthebombzine@protonmail.com

Big Babe - Pig In The City LP

Ännu en pärlaplatta släppt på Quarantined! Att Marcus var en man med känsla för kvalitet visste jag ju iom fanzinet, men att plattorna han släppt skulle vara så jävla spot on trodde jag inte. Trodde bolaget skulle vara mer inriktat på hardcore a'la 80/90 tal i den Amerikanska skolan, men hittills har inget av släppen jag lyssnat på dragit ditåt. Shame on me och mina förutfattade meningar, men jag kryper till korset på rot och ber om bot och bättring. Big Babe från Malmö består av folk som figurerar eller har figurerat i mer eller mindre namnkunniga akter under åren så det är inga duvungar vi har att göra med. Det är skitigt och oborstat så det räcker och blir över här, och det landar i en rock'n'roll käftsmäll som sitter, men man vill ha en till direkt. Fladdrigt gitarrspel som ofta får mig att tänka på Poison Idea, men som bryts med ett solo eller riff som band som tidiga Gluecifer eller Hookers skulle döda för att säga att det var deras. Eller varför inte lite gammelthrash? Detta uppbackat med jävulusiskt drivet basspel som går bananas över halsen och inte bara följer riffen. Föredömligt! Överlag så låter det jäkligt live då det inte är en massa gitarrlager utan man håller det ganska avskalat vilket bara får dom att låta ännu mer "snotty" (hittade inget bra svenskt ord). Dom 10 låtarna är bra varierade i tempo och det bjuds på allt från 4-pannor till riktiga hardcorestänkare, men allt låter Big Babe och aldrig att man hajar till och undrar vad fan som hände där. Allt fyller en funktion och inget känns inkastat för att göra låtarna längre eller följa vissa ramar. Ett nytt favoritband har ploppat upp och jag tror det är risk att denna kommer spelas sönder, så släpp nytt snart. Bara att hugga om du ser den!

Quarantined Hardcore Fanzine # 7

Marcus hade vänligheten att skicka hit senaste numret av Quarantined, det 7:e i ordningen. Ett fanzine som jag köpt varje nummer av sedan det kom. Och jag tror fan att tillsammans med Drop The Bomb så är detta favoriten av nutida fanzines från Sverige om jag skulle tvingas välja. Tätt följda av Flyktsoda och Mission & Väckelse. Detta är ju dock skrivet på engelska, men det är inga problem och Marcus har koll på språket så det flyter på galant. Detta numret innehåller endast 1 intervju. Med Shield från Umeå som la av 1996. Men den är sjukt fet och jag sträckläste den trots att jag bara gillar en låt med bandet i fråga (The vampiresong). Sedan finns det en jävligt rolig del som kallas "Awesome album awful artwork" som är precis vad det står. Ett gäng plattor med gräsliga omslag som t.ex Raped Teenagers "Klok" får sig en "hurfantänktedomdär?". Ett låtsnack i vanlig ordning plus en artikel om hardcoresamlingar från 1990. Allt är gjort med sådan jävla hängivelse och kunskap så man läser allt, även om man inte hört eller gillar banden som är med. Rekommenderar verkligen alla nummer av detta fanzine. Kolla in Quarantined shoppen för vad som finns kvar. 

Scond Class Kids Magazine # 4

Då var fjärde numret av Second Class Kids Magazine här. Och äntligen har dom börjat att ha med band som inte är knutna till bolaget, något dom hintade om i förra numret. Och för min egen del så steppade ju tidningen upp rätt rejält i och med detta. 2 nya skribenter har hoppat på skutan och gjort Micke och Rille sällskap. Det är Marcus från det eminenta zinet Quarantined och Martin från Grönpeppar Records som på 90-talet gjorde GP-sås zine. Martin har fått uppgift att skriva lite om nu aktiva svenska zines, och många av dom har även figurerat här. Marcus kör en liten krönika över svensk Hardcore och ett ganska underhållande låtsnack med dom andra skribenterna. På intervjufronten så bjuds det på låååånga snack med Björnarna, Socialstyrelsen, Döda Katten och The Liptones. Det är lagt en del tid på research innan samt att man märker att dom verkligen gillar banden. Vilket ju allt som oftast leder till bra frågor och informativa svar. Tycker att Second Class Magazine nu nästan känns som en tunnare variant av Sörlings Turist I Tillvaron, vilket ju inte är kattpiss direkt. Sen är ju klipp och klistra roligare, men då det tydligt står magazine så väljer jag att strunta i det. 25 spänn från Second Class Kids. 

Chronic Blackouts - Triumph In Flames LP

Värmländska Chronic Blackouts har tidigare medverkat på samlingen "Greetings From Sweden" som Quarantined släppte. Och nu har samma bolag vevat ut deras första LP. Jag vet typ ingenting om bandet mer än att några av medlemmarna även är med i metalbandet Draconian. Ett annat exempel på folk från metalband som började veva punk var ju när 3 ynglingar här i från schlätta i bandet Obscure Infinity slog sina påsar ihop med Jonsson och Marcus och startade Wolfpack. Varför drar jag upp det då? Jo det är av den enkla anledningen att Chronic Blackouts låter väldigt mycket som Wolfpack/brigade. Slingorna finns där, låtuppbyggnaderna är ganska lika, fraseringarna på sången påminner väldigt mycket om hur Tomas gjorde/gör. Dom har även den likheten att liksom på första Wolfpack plattan så satt inte D-takten 100% utan det var någon slags hybrid mellan D-takt och 2-takt. Med detta sagt så är detta inte på något sätt en dålig skiva, tvärtom. Den är svinbra och jag tror inte att jag kan hitta en dålig låt på plattan. Men liksom Adrestias första LP, som också låter sjukt mycket som Wolfpack, så blir det lite "kött och potatis" av alltihop. Wolfpack gjorde oxfile' och hasselbackspotatis av samma ingredienser för 26 år sedan. Som sagt, ingen dålig skiva på något sätt, men hade gärna sett lite mer egen prägel på det. Säger han som hyllar band som vänt på olika Dischargeriff fler gånger än man kan räkna. Köps lämpligast från Quarantined, för bra är den.

Dream Warriors - Broken Spirit 12''

Jaha ni, mina vänner. Låt mig presentera Dream Warriors från Umeå. Som en blixt från klar himmel sopar dom igen käften på mig fullständigt med denna 12''. Så här bra har inte Umeå HC låtit sedan jag vet fan inte när? Det enda nutida bandet jag kan komma på därifrån som kan brösta sig mot dom är Warchild, som dom även delar någon medlem med. Och innan dess så får jag nog gå tillbaka ända till Final Exit för att hitta något från björkstaden som jag uppskattar lika mycket. Låt oss nu inte fastna i det, för Dream Warriors och Final Exit har absolut ingenting gemensamt vad gäller den musikaliska biten. Jag tycker att Dream Warriors på något sätt knyter ihop säcken vad gäller genreindelningen inom punk/hardcore. Här finns liksom allting ihopslaget i ett och samma band, och dom får det att smälta samman på ett grymt sätt. Det är väl i Amerikansk hardcore det bottnar, men det finns så mycket mer att ta av. När dom går över och jobbar med pukor och reverb på sången så får jag vibbar ifrån band som t.ex Krömosom, Impalers osv, för att i nästa stund få ett gäng dubbeltjutare a'la svensk 90-tals käng. Och där i från vidare till youthcrew singalong som sedan drar iväg med snabba pocka-pocka-trummor, rullande fill-in och hetsig sång. Integrity tunga partier och ibland brittiskt 80-taliga refrängriff. Jag fattar ju när jag skriver detta, att det låter inte klokt. Spretigt, rörigt och svinjobbigt... MEN, dom får ihop det på något jävla sätt och lämnar en kanonskiva efter sig. Kul med ett band som vägrar att låsa fast sig utan plockar ifrån allt möjligt, och som klarar den hårfina balansen att inte överdosera av något och få det att spreta. Man hör ändå hela tiden vart rötterna finns och det låter hela tiden Dream Warriors. Föredömligt ljud med skall tilläggas, och helt perfekt längd. 8 låtar på en 12'', som inte ger dig någon vila alls. Nästan så att min snart 46-åriga lekamen blir sugen på att stöka runt i en moshpit, men av säkerhetsskäl så blir det bara en försiktig soffpogo i min ensamhet. Skaffa denna från Quarantined , du kommer inte att ångra dig.

Bina - Utlåst 7''

Sitter och lyssnar på denna 7'' som jag fick hem för ett tag sedan och slösurfar runt lite för att se om jag kan hitta något om Bina som kan vara av nytta. Hamnar på en recension från Slavestate, och läser följande: "Utan några jämförelser i övrigt är BINA den avknoppning av den svenska punken sent 70-tal och tidigt 80-tal då legendariska akter som KSMB och Liket Lever var i sitt esse." Det är ju typiskt då det är precis dom två akter jag tänkte smälla in här i min recension. Men då var jag ju i alla fall inte helt på tur om fler än jag drar dessa paralleller. Det handlar om schysst punkrock med en touch av melankoli som jag tycker gör sig bra här. Det är mer mörker än sing-a-long om man säger så. Och här gillar jag den dystra malande gitarrslingan som följer med i nästan hela första låten "Utlåst". Den tillför den redan hopplösa texten ännu mer ångest i all sin enkelhet. Ibland behöver man inte krångla till textämnena för att hitta rätt. Andra och snabbare låten "Vildsvin" är jag inte riktigt lika förtjust i då jag tro det eller ej med just Bina föredrar det lite mer postpunkiga melankoliska framför fart. Avslutande "En lång natt" är en snabb fyrtaktslåt, men som ändå går mer i stil med öppningsspåret. Lite mera postpunkig och mollig , med en ganska banal text som ändå fäster och igenkänningsfaktorn kommer krypande. Fan, jag tycker det här funkar riktigt bra och det skiljer sig ganska mycket får jag för mig från hur punkrock brukar låta år 2023. I alla fall det jag fått med mig. Ingen framtida klassiker kanske, men en ganska udda fågel i flocken som kommer plockas fram igen när humöret är rätt. Testa vet jag. Släppt av Elände Records, som nås på Elanderecords@hotmail.com

Attentat - Lysande Utsikter 7''

Oj... Det här var otippat. Att jag skulle få en 7'' med Attentat att recensera. Men nu har det skett tack vare Siken (ex Giftigt Avfall m.m) som skickat hit ett ex av deras senaste utgåva. Tror knappt jag hört något alls dom släppt sedan "Nerv" som kom 1992, och den tyckte jag var svindålig. Sedan brukar jag tvinga mig igenom "Skyltsöndag i Gbg" varje år då Hedvux traditionsenligt slänger upp den på sin Facebook. En kalkon av episka mått. Det skall dock tilläggas att jag tycker en del av deras grejer fram till "I denna stan" LP'n är helt okej. Inte något jag lyssnar på nu, men en del förr. Kan ju tycka att det är ganska meningslöst att djupdyka i hur Attentat låter då jag förmodar att alla hört dom. Men skulle det mot förmodan vara någon som inte gjort det så handlar det i alla fall om väldigt snäll(punk)rock på Göteborgskt vis. Jag gillar ju en del av dom där gamla Göteborgsbanden som fan, men Attentat anno 2022 sällar sig inte till den skaran. Det är alldeles på tok för snällt och saknar attityd och jävlar anamma. Tvåtaktspartier och texter mot borgare och utanförskap till trots, så låter det bara trött och "gubbigt" enligt mig. Inte ens den vuxna 46 åringen i mig stampar takten, eller lockas att kolla upp något av deras andra släpp dom gjort dom senaste åren. Nej, detta var inget för mig alls, men det visste du ju Siken. 3 låtar innehåller skivan för den som undrar och den skaffas enklast från deras hemsida tror jag. 

Konsumenterna - Svennelivet CD

Tredje och sista plattan i högen från Grönpeppar för denna gången. Och av den senaste högen jag fick, så är detta plattan jag gillar mest. Det här låter lite som det lät när man själv började spela i band för en bra stund sedan. Det var så här det lät i mången rep och fritidsgårdslokal då. Konsumenterna från Trollhättan har jag skrivit om tidigare och tyckte då att det var jäkligt mycket individuella utsvävningar, på samma gång, så det var rörigt utav helvete. Så till den milda grad att det lät som dom spelade varsin låt ibland. På den fronten är det ju betydligt bättre nu, så det får ju ses som positivt i min bok. Men jag tror återigen att Konsumenterna är inte gjort för att behaga 45-åriga recensenter. Det låter väldigt mycket "fritidsgård" och materialet spretar. Det låter som dom fortfarande letar lite efter sin grej liksom. Precis som det ska göra när man är i början av ''karriären''. Ibland låter påminner det om typ gamla Grisen Skriker och Incest Brothers och den typen av band. I en del låtar drar dom på och kör lite enklare mera förbannat. För att i nästa låt köra ska rytmer och baktakt. Jag föredrar ju inte helt oväntat dom snabbare lite rakare låtarna helt klart.  På det stora hela så är det dock att det spretar för mycket som jag inte blir riktigt kompis med. Hittar / bestämmer dom sig för en grej och kör fokus på det, så skulle mycket vara vunnet enligt mig. Så jag väljer att avsluta med att önska Konsumenterna lycka till i letandet. Eller allra helst att dom skiter fullständigt i vad jag tycker och kör sin grej. Plattan avslutas med en cover av den gamle filuren James Hollingsworth.

Kjells Bänk - YIH8TW MCD

Namnet på bandet väljer jag att inte kommentera... Men detta är ett gäng ungdomar från Skellefteå. Så unga som högstadiet står det att läsa i det medföljande brevet från Grönpeppar. Så man får ju lyfta lite ödmjukt på gubbkepsen åt dom musikaliska färdigheterna deras ringa ålder till trots. Musikaliskt så kan jag inte påstå att Kjells Bänk tilltalar mig så mycket dock. Det är en väldigt snäll form av punk framförd främst på engelska, med sällskap av en låt på svenska. Det låter lite Epitaph, Sator, Indiemys i en salig blandning. Men det är alldeles för snällt. För mysigt på något vis. Deras 6 låtar skulle behöva mer långfingrar åt allt och alla. Mera dra åt helvete attityd.Skita ner det lite. Mera rock'n'roll. Nu handlar ju detta om musik jag vanligtvis inte lyssnar på så jag ska väl inte skriva för mycket, för det kanske är precis så här det skall låta för att gå hem i pojk/flickrummen idag när folkölen sköljs ner. Men mig personligen är det alldeles för uddlöst och klent för att kicka igång någonting. Jag känner liksom ingenting. Helt likgiltig inför detta tyvärr.
 

Skrot / Deadache - Colombia Tour 2023 Kassett

2 Göteborgsband drar på Colombiasväng. Mosslik och Brus-Tapes vevar ihop en kassett att ta med. Finns dock ett gäng att köpa från radarparet ovan, eller om banden har med sig hem. Det här svinbra, så jag hoppas att det blir något mer av dessa inspelningar så fler kan ta del av det, då jag misstänker att dom 120 exen som gjorts ryker fort. Båda banden gör jävligt bra ifrån sig och det är solid käng/råpunk ifrån båda banden i den klassiska svenska skolan. Deadache är lite stökigare och råare i sitt sound och mera pang på. Med så jävla förbannad sång av Frida att hälften hade varit nog. Skrot har jag ju hört förut på deras 7'', men jag föredrar denna inspelningen alla dagar i veckan. Mycket råare ljud som passar dom som handsken. Det är liksom ingen ide' att skriva någon uppsats om detta släpp. Inget av banden uppfinner på hjulet på nytt, men båda vevar loss på ett formidabelt sätt och är lätt värda en lyssning. En gemensam cover på Driller Killers "Alcoholocaust" bjuds det också på. Den här kassetten skall köpas, inget att diskutera. mossliktapes@gmail.com eller brustapes@gmail.com . 
 

Hunden Som Vägrade Dö # 31

Andra försöket att ge mig på ett nummer av Hunden Som Vägrade Dö, som redaktör Jonas skickat till mig. Jag anar att han på förhand vet ungefär vad jag kommer tycka om det, men här är det nu. Så det är väl bara att köra. Det märks att det är mycket själ och hjärta bakom detta fanzine, samt ett genuint intresse för saker och förteelser som inte tilltalar gemene man. Som antagligen inte tilltalar så jättemånga som brukar in här och läsa heller. Men nörderier av olika slag är fascinerande, även om det handlar om saker jag inte är ett dugg intresserad av, eller nyfiken på. Det blir då själva nördandet i sig som är intressant. Därför tycker jag intervjun med Tommy Jönsson, alias DJ 50 Spänn, är jävligt rolig och intressant. Att nörda ner sig i vad vinylreabackarna på loppisar innehåller, och dessutom köpa dem, samla på dem, hitta på egna genres för att få en ursäkt att köpa mer. Jag älskar det. Jag fattar det, men ändå inte. Det är ju helt klart höjdpunkten i detta nummer av Hunden. Och om sanningen skall fram det enda tillsammans med Lule Hardcore artikeln och fanzine recensionerna som jag verkligen kände var intressant för just mig. Till skillnad från många andra så gillade eller gillar jag inte alls dom "personliga" fanzinen som kom där i slutet på 90/början av 00-talet och "tog över". Jag har aldrig förstått grejen med att veta hur djup snön var i Flen den 3 februari eller vad som lyssnades på i bussen på väg till ICA 2 dagar efter man kommit hem från Hultsfred. Nu raljerar jag lite så klart. Men jag har verkligen inget sug av att läsa om en 5 dagars resa till Tornedalen, eller om vad Mika Wiborgh lekte som liten. Det beror inte på något sätt att skribenterna inte skulle skriva bra, för det gör dom. Utan helt enkelt av ointresse från min sida. Innehåller även en rejäl scenrapport från Uppsala, en intervju med Jerker Kaj, samt en evighetslång artikel/recensioner av Anneli Furmarks serier. Jag vill säga med tydlighet att detta skall inte ses som en sågning, för allt är jävligt bra skrivet. Det är liksom bara det att ämnena intresserar mig inte för fem öre. Jag är däremot fortfarande extremt road av att för hundrade gången läsa om vad "Disfear tycker om "Soul scars" nu när den varit ute ett tag?" i ett sönderbläddrat fanzine jag har i någon av lådorna här hemma. Jag är rätt nördig jag med ser ni...

ZtereotypernA - Svea Rikes Hjärtinfarkt CD

Fick en bunt plattor från Grönpeppar Records igen, ett piggt bolag som profilerat sig med att främst släppa nya, unga, svenska punkband. Det är ju en gentil tanke som skall supportas så klart, även om jag klickar med långt ifrån alla bolagets släpp. Detta är ett sådant som jag inte förstår alls. Och det är väl på gott och ont antar jag. Det är ju fett som fan när den yngre generationen tar för sig. Helt i sin ordning. Men jag fattar ju ingenting av det ZtereotypernA pysslar med. Det är väl också helt i sin ordning då dom yngre skall vara som en nagel i ögat på oss mossiga gubbjävlar. Men jag fattar inte... Jag fattar inte inte ens om dom driver med oss? Och jag kan inte säga att jag gillar det överhuvud taget. Utan någon mening att vara elak eller trampa någon på tårna, men det låter för jävligt. Så jag antar att dom lyckats med sin mission. Och jag är en tråkig gubbdjävel. Men kanske att någon blir nyfiken på hur dom låter i och med denna sågning, så kanske det kan leda till några extra sålda ex? Och då har vi ju, både jag och bandet, lyckats med något bra. 60kr från Grönpeppar. Jag räknar med att få en låt skriven om mig nu ;-)