Mission & Väckelse # 17

Sjuttonde numret från missionären i Jönköping, och då han är en man av principer så är allt precis som brukligt är när ett nytt nummer anländer. Man känner igen sig, och det gillas av mig. Varför laga något som inte är trasigt? Men som jag påpekat vad gäller dom senaste numren, så har pennan och tonen vässats ännu ett snäpp i artiklarna som denna gången avhandlar färgade vinyler och punk på Spotify. Kul med åsikter även om man inte alltid håller med om precis allt, men i stort så är vi oftast överens jag och den gamle. Bra informativa och aktuella intervjuer som även är ganska långa (15-18 frågor) och researchen är gjord innan så banden ger oftast bra och informativa svar. Lägg där till långa, välskrivna fjäsklösa recensioner och lite collage från sambon så har du flera anledningar att skaffa detta. Intervjuade denna gången är Deadache, Xiao, Verdict och en gammal rackare med Totalitär. missionochvackelse@gmail.com är adressen du skriver till, och då ber du samtidigt om en distrolista. Så där... då väntar en ny bunt skivor från Second Class Kids att plöja igenom.

Blyförgiftning - s/t CDr

Fick hem denna för ett tag sedan från Martin (Exhasted Cocks, Gutgrippers m.m) och hans senaste projekt. Han påpekade att detta kanske inte låter som något jag vanligtvis lyssnar på, och inte behövde skriva om det om jag inte ville. Men är det hitskickat så skriver jag några rader såklart. Blyförgiftad bjuder upp till dans med 2 låtar som klockar in på lite drygt 10 minuter. Det är svårt att slänga in Blyförgiftning i något fack, men det är slött utav bara fan. Speciellt andra låten "Döda träd" som är den jag gillar bäst. Svinlångsamt monotont malande som krälar sig fram. Det låter skräpigt och skitigt det ganska tunna ljudet till trots. Och att sången ligger på gränsen till att skära sig låten igenom ökar bara på desperationen och känslan av hopplöshet. Första låten "Etanolen" tycker jag inte alls håller samma klass. Den är lite snabbare (läs inte lika långsam), och känns lite "gungig" eller kanske lite stonerrock-ig? Blir liksom ingen tyngd i det. Kan ju ha med ljudet att göra också, men det passar ju på den andra låten. Är inte riktigt överens med refrängen heller som även den känns för "gungig" för mig och gillar inte den growliga rösten som svarar. Nej fan, tycker bara den är seg och tråkig den låten , det aukustiska mittpartiet till trots. Så det var verkligen 50/50 här, haha. Men det är väl som man säger att "äckligt först och gött sen". Så skit i gunget nästa gång och fokusera på det monotona så är jag nog mera med på tåget.

Röd Revolver - KDSD / NATO CDr

2 nya låtar med Småländska Röd Revolver, som väl nu nästan kan ses som ett nytt band efter diverse omgrupperingar i ledet. Om jag fattat det hela rätt så är det Martin (bas) och Mattias (gitarr) som är kvar sedan tidigare. Och i och med detta så har musiken tagit en annan riktning än tidigare. Punkrocken har fått stå tillbaka och ersatts av 2-takt och det känns lite mer förbannat än tidigare. Inte svinförbannat skall tilläggas dock. Jag får Ägg-tapes vibbar, och den typen av band som han ofta hade med på sina samlingsplattor under 90-talet. Det drar lite åt trallhållet, men är nästan helt avsaknat av gitarrslingor. Så trall går inte heller att kalla dom, även om ackordsföljderna drar lite dit. Vissa paralleller till Mähälium kan dras i första låten "KDSD", så som Mähälium låter nu alltså. Och versen i "NATO" har kraftiga Asta-vibbar tycker jag. Tycker att det är helt okej faktiskt när dom håller sig på "rätt sida" trallandet vilket är fallet i båda dessa låtar. Inget jag kommer spela sönder, men jag är positivt överaskad ändå. Och det är betydligt bättre än det mesta "melodiösa punken" som passerar mina öron nu för tiden. Avsaknaden av bröl-whoohoho hockeykörer är även det ett vinnande koncept att hålla fast vid. Tror att denna endast finns digitalt då det bara gjordes några få kopior för utskick. Så in och kolla bandcamp eller liknande.

Deny - Wildfire LP

Den här var en lurig jävel... Efter första genomlyssningen gillade jag det inte alls. Tyckte det var alldeles för mycket lull-lull och krusiduller hit och dit. Ett jävla trixande helt enkelt, haha. Och måste det vara körer i varenda refräng? Men ett par lyssningar senare så har väl det mesta släppt. Och med tanke på hur det utvecklats från skiva till skiva, så kom det väl inte som någon blixt från klar himmel att det skulle landa i detta. Det kanske är mitt huvud som är för begränsat och det blir för mycket att bearbeta på en gång ;-) Men det hörs att låtarna inte är gjorda och arrade på en pisskvart, och att det kräver en del av dom inblandade. På gott och ont i mina ögon/öron, då jag är en enkel man som tycker att man kan gå direkt till solot efter andra refrängen. Nej nu ska jag sluta gnälla. Det är i grund och botten en jäkligt bra platta och det är omöjligt att värja sig mot det Motörhead-iga versriffet i "Politicians on the payroll", hardcoresmällen "Insanity" med ett grymt dubbeltjutarsolo. "When your world collapse" som är en långsam dystopisk historia med en refräng som får mig att tänka på Victims. Sådant skulle jag vilja ha mer av. Fan gå all in och gör en 10 minuters slö crustdänga a'la Warcollapse, jag tror det skulle bli svinbra. "Trails of wrath" måste också nämnas med sitt thrashiga dämpande på gitarren i versen, och sedan släppa på i refrängen. Midtempolåten "Vultures" med både koklocka och rock'n'roll räkor på gitarren måste ju också lyftas. Nu har jag ju rabblat en massa låtar här, men ni fattar vad jag far efter hoppas jag. Det finns saker jag inte är överens med på plattan, men desto fler saker jag gillar. Tror även att en del av detta kan bero på att Deny har ett väldigt cleant ljud. Och när jag ändå är inne på ljudet, eller mixen rättare sagt, så tycker jag att det hade varit gött med lite mer botten i basen samt låtit den komma fram lite mer. Så fram med stämpeln, ni klarar er denna gången med. Köp från Flyktsoda eller Cimex-Rec.

V/A - Aldrig En EP LP/CD

Här är alltså då resultatet av Asta-Mickes gitarrförstärkare som köptes, såldes vidare, och pengarna genererade i denna plattan. Historien finns säkert att läsa på massa andra ställen, så jag hoppar den biten och går direkt på musiken. 4 band har ca 10 minuter var att fylla, och som vanligt när det gäller Grönpeppar, så läggs krutet på unga oetablerade band. Först ut är Dålig Isolering från Stockholmstrakten, som jag tidigare skrev gott om för ett tag sedan. Inte så mycket på grund av deras musikaliska prestationer kanske, utan mer deras ringa ålder och synsättet man hade på allt för en sisådär 30 år sedan. Bortsett från just det, så låter dom precis likadant nu som för ett år sedan. Tänk "Ståkkålmsjävlar" eller "Oasen" så vet du om du gillar det eller inte. Sedan är det dags för Microlaxx vars "Världens bästa magmedicin" jag tyckte var helt okej. Då handlade det om lite råpunkinfluerad musik med 80-tals feeling. Nu är det mycket mer melodiskt och ibland känns det som att hade det legat en slinga på mellanspelen så hade det varit trallpunk. Tråkig utveckling tycker jag, och inget som föll mig i smaken alls. Next up: Hårdgnissel. Även dom kör en snällare variant av punk, och jag börjar ana ett mönster här... Jag må vara träbock och envis, kalla det vad ni vill, men det här funkar inte på mig alls. Jag vet inte vad jag skall skriva om dom riktigt , jag vill bara vidare. Trodde jag. Sist ut är Golvad Grävling, och deras "högskoleprojekts-dockteater-jazzmeck-hc" är svinjobbig. Allt som t.ex Krunch, Svenssons Slavar och Raped Teenagers lyckades få till med sitt meck, misslyckas Golvad Grävling med och det floppar totalt. Snudd på olyssningsbart... Så summa summarum så är väl musiken/banden på denna plattan inget som ger just mig någonting, och jag är ytterst tveksam till om den någonsin kommer spelas igen. Men projektet som sådant är ju hedervärt. 

Svaveldioxid - Mental Skyttegrav 7'' flexi

Fan, fan, FAN!!! Har precis genomgått en kängtripp efter att ha lyssnat igenom denna tvålåtars flexi från Svaveldioxid. En promogrej inför fullängdaren som stundar runt hörnet. Och är resten av låtarna i samma klass som dessa, så lär "problemet" med att lista årets bästa platta vara klart. Ljudet är jävligt gött, raspigt och fett på samma gång, så att spela in i Sunlight var ett genidrag måste jag säga. Allt tar plats, men utan att något tar över om ni fattar vad jag menar. Jag har gillat alla Svaveldioxids tidigare släpp, mer eller mindre, och dom har alltid haft en jävligt hög lägstanivå. Men detta är lätt det bästa dom fått ur sig enligt mig. Känns som dom dragits liiite mer åt 80-tals råpunken? Kanske alltid har funnits där, men här känns det extra tydligt och på titelspåret så får jag gtova No Security vibbar. Absolut inget plagiat skall sägas, men det hetsiga riffandet och tempoväxlingen efter andra refrängen... Och Jockes sång, bättre än någonsin. Och så måste jag nämna solot i "Knullad av kriget". Och basljudet, go botten men ändå tröskig. Och... Eller ja, vad fan. Ni fattar. Det här är verkligen svinbra, och alla som säger sig ha något intresse av käng/råpunk skaffar både den här och den kommande fullängdaren. Det är inte ens en uppmaning, utan en order. Blown Out Media som släppt kan jag ju nämna med. 

Bombardment - Krig I Delsbo (Live at Ostämman 2019)

En 16-låtars livekassett med ruggigt underskattade Bombardment, som väl tyvärr kastat in handduken om jag minns rätt? Kan ha fel gällande detta, men om så är fallet så är det stor jävla synd och skam. För Bombardment är riktigt jävla bra. Det finns inte ett enda jävla uns av originalitet i deras musik, det är Dischargedyrkan rakt av, men vem bryr sig så länge det är gjort med hjärta och den rätta känslan? Inte jag i alla fall... Grejen är den, att hade Bombardment kommit 1995 så hade dom varit bandet som var kladdat på varenda jävla nitjacka i Sverige och intervjuats i varenda Sika-klon. Livegrejer som släpps fysiskt har ju en förmåga att bli rätt trista tycker jag, även om undantag naturligtvis finns. Men här är det dock klanderfritt framfört och allt sitter som en smäck och ljudet är helt okej. Att agitatorn Godske har talets gåva gör ju också sitt till att höja underhållningsvärdet på det hela. Inget ryggen mot publiken och knäpptyst mellan låtarna, utan här hålls det låda om krig, Storvreta, och mera krig. Kanske en vattendelare, men jag gillar det. 16 låtars fläckfri käng, the way it was meant to be! Du köper från Mosslik eller Brus Tapes vars mailadresser finns på massa ställen här nedan. 

Misfit Maniacs . Second Thoughts MCD

Det här tycker jag är mer coolt än bra. Musiken är väldigt grunge-ig, och det är ju inget jag vanligtvis masskonsumerar, med undantag av L7 och Nirvana. Och just L7 var ett band som jag kom att tänka på när jag lyssnade, men jag tror att det tyvärr beror på mitt bristande vad gäller denna typ av musik. Och kanske att jag är så jävla trångsynt/begränsad att jag är programmerad att tänka L7 när det handlar om tjejer som lirar åt grunge-hållet? Jag har absolut inga problem med att beta av skivans 6 låtar, men hade gillat lite mer variation i tempot. Nu är det typ samma styrfart plattan igenom... Lite mer vansinnesskrik på sången hade också gjort mej glad. Fan ni är ju unga och (hoppas jag) tvärförbannade på massor av skit runt om i eran vardag. Så skrik ut skiten och hatet, tror som sagt att det skulle addera ett gäng plus till hur det låter i övrigt.  Stort jävla kudos till bandet som består av fyra 16/17 åriga brudar för att ni gör det ni gör. Väljer att starta ett band och ta plats bland oss mossiga gubbar. Ni behövs! Hoppas ni inspirerar fler att göra samma sak. Tror att Misfit Maniacs från Växjö kan bli riktigt bra vad det lider och jag hoppas vi hörs igen i framtiden. Släpps av Grönpeppar i mitten av Juli. 

Enock Eunuck - Är Det För Mycket Begärt? CDR

Enock Eunuck från Helsingborg (ursprungligen Eskilstuna) är tillbaka med en ny 7 låtars CDr som letat sig hit. Dom har hållt på med sin punkrock, eller gaturock som dom kallar det själva, sedan 80-talets glada dagar. Och liksom på deras förra platta, som jag tyckte var schysst på alla sätt, så fortsätter dom att hålla det enkelt. I alla fall musikaliskt, för textmässigt så tycker jag att dom sticker ut. Det är återigen punkrock av det äldre slaget som framförs, och med dagens mått mätt framstår det som väldigt snällt. Men det var så det lät på många håll 1983. För att göra det enkelt så tänk dom gamla samlingsplattorna Bakverk 80, Ståkkålmsjävlar eller Oasen. Enock Eunuck skulle lätt kunna vara ett av banden där. MEN. Det dom håller tillbaka på i den enkla musiken tar dom igen på texterna, som jag tycker håller riktigt hög klass. Ofta smart skrivna och påminner ibland om vistexter i sin uppbyggnad. Dom känns "vuxna" på något sätt om ni förstår vad jag menar, men budskapen är glasklara. Och ett genomgående tema på dom 7 låtarna på denna skivan är politikerförakt och maktmissbruk i det förljugna riksdagshuset. Visst fan kunde det vara lite mer krut i sången som jag påpekade förra gången med, men i stort så tycker jag plattan är bra. Och melodin i "Ett politiskt gloryhole" sätter sig på skallen direkt och känns som en låt man hört hela livet, som en barnvisa typ. Skaffa från enockeunuck@gmail.com eller leta fram deras soundcloudsida. Och ge det ett par varv, för det tog ett par gånger för mig innan det fäste när jag hörde dom första gången.
 

Zelta Laiki - s/t Kassett

Än en gång har fylla, tillgång till replokal med inspelningsmöjligheter, och lite fritid lett till något bra. Bara omslagsbilden med Per Gessles huvud på Mob-Åkes kropp gör ju att förväntningarna skruvas upp. Det, plus dom inblandades tidigare och nuvarande åtaganden. Det är 6 låtar på kassetten och åtminstone 5 av dom är ju riktiga jävla rökare till låtar. Zelta Laiki vevar hardcore/råpunk av den gamla skolan uppblandat med lite käng a'la 90-tal. Avskalat och helt befriat från en massa musikaliskt flashande. Pang på jävla rödbetan bara, precis som det skall vara. Undantaget är andra låten "Ataque con armas nucleares" där det låter som gitarrerna spelar varsina låtar i versen... Den ena ligger helt mupp. Men då fylleskrålandet i refrängen till "Bedziemy kochac rock and rolla" är helt jävla briljant, så har jag överseende med det. Bara att skaffa på rot. Ei Leikki för att tala klarspråk... Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly.

Småjävlafötter - Ingen Här Går Säker CD

Second Class Kids igen... Dom formligen sprutar ur sig skivor, på gott och ont. Jag börjar väl återigen med mitt gnäll vad gäller paketeringen. Eller ja, paketeringen i sig är väl helt okej, en platta i pappfodral. Men avsaknaden av ett iläggsblad slutar aldrig att reta mig. Här finns inte ens någon kontaktinfo till bandet. Endast en googling bort, jag vet. Men skiter man i det från bandets/bolagets håll att ta med det på plattan, så skiter jag i det med. Småjävlafötter (suck) är bandet ifråga i alla fall och deras sprillans nya 15 låtars platta. Som jag inte gillade alls vid en första lyssning, så jag lät den ligga till sig för att plocka fram den igen för några dagar sedan för att se om det var humöret som var extra grinigt första gången. Det verkar inte som det var fallet, om jag inte varit konstant grinig i flera veckor? Det är rörigt och spretigt utav helvete... Tycker mig höra en hel del Rancid/Distillers i många av riffen och det är väl där någonstans dom utgår ifrån. Lite obligatorisk ska finns också med. Sedan kommer något entaktsparti, eller svinsnabb tvåtakt som låter som den går 4 gånger så fort som resten av instrumenten. Lite whööö-ööö-ööö körer på det + jävligt monoton leadsång. Överlag är det väl lite hårdare än det Second Class Kids brukar ge ut och det borde ju kanske tilltala mig, men det gör det tyvärr inte alls. Och trots att dom 15 låtarna klockar in på strax över 22 minuter, så har jag ändå ingen koll på om jag är på 3:e, 7:e eller 14:e låten. Allt flyter ihop och inget sticker ut i mina öron. Minns ingenting trots säkert 10 genomlyssningar nu.

Lastkaj 14 - Står Stött CD/Kassett

Läste någonstans att detta släppet kom mer eller mindre oannonserat, utan förvarning "i ett led att inte framstå som förutsäbara och rutinmässiga". Och jag har ju skrivit om ett helt gäng av deras plattor innan, och inte gillat någon. "Plan B" undantaget. Och visst är det ett annorlunda Lastkaj 14 som bjuder upp till dans här. Rakare, hårdare, enklare. Mer hardcoreinspirerat denna gången, och betydligt lättare för mig att ta till mig. Vissa partier och refränger låter som dom brukar göra, men överlag så är det mycket mera avskalat. Och inte helt oväntat så är detta mitt favoritsläpp med bandet om jag tvingas välja ett. Med brasklappen då att jag inte tycker dom tidigare släppen är några kioskvältare direkt. Tycker att "Ändras och förändra" och "Samma gäng" är låtar som sticker ut lite extra för mig, Kanske främst på grund av texterna som jag för första gången kunnat sätta mig att läsa ordentligt, då denna CD'n kommer i ett digi-omslag med texthäfte. Inte dom vanliga, helt informationslösa, pappfodralen som CD-skivorna från Second Class Kids brukar komma i. Även titellåten "Står stött" är värd att nämna också med sina moshvänliga hardcorekörer i refrängen. Så 3 låtar av 8 i alla fall som sätter ett litet avtryck hos mig är mer än vanligt när det gäller Lastkaj 14. Hade ljudbilden varit skitigare och skramligare så hade den nog stigit ett snäpp till här på Kullegatan kanske? Men det får vi aldrig veta svaret på... Inget jag kommer lyssna sönder, men bättre än vanligt i alla fall. Alltid något. Tar dock för givet att den kommer hyllas högt och lågt på andra ställen, och ses som både nyskapande och innovativ. 

Björnarna - Historierevisionism / Det Sämsta 2LP/CD

Detta är en för mig omöjlig uppgift. Att i ett sträck ta mig igenom dessa 28 låtar som ryms på cd'n jag fick. Dom 14 första (Historierevisionism) är tydligen nyinspelningar av gamla låtar. Och resterande 14 (Det Sämsta) är en LP som släpptes 2020. Detta är alldeles för glättigt i mina öron, och jag klarar inte att hålla isär låtarna, för jag tycker allting låter exakt likadant. Det finns väl någon refräng här och där som får mig att hajja till, men det är glest mellan gångerna. Det är svintight framfört och stämsången sitter som en keps. Men det är så galet polerat att det blir totalt uddlöst. Vet att många älskar Björnarna, men jag hittar liksom inget "liv" i deras musik hur duktiga de än må vara. Jag märkte inte ens när det bytte skiva... Gillar ni Björnarna sedan tidigare, eller känner sug efter clean tralligare-än-trallpunk-punk så är det bara att löpa och köpa från Second Class Kids. Jag passar...

Mission & Väckelse # 16

Flitens lampa lyser starkt på Rökerigränd i lilla Jerusalem och nu har # 16 letat sig ut till den stora massan. No Krångel är två ledord som följt detta fanzine sedan starten, och man vet vad man får när ett nytt nummer dyker upp. Det är alltid 3-4 intervjer, oftast med band som jag gillar. Gubben bakom fanzinet har schysst koll på banden som intervjuas, vilket bidrar till bra frågor och oftast bra svar. Alltid ett gäng recensioner som är genomtänkta och framför allt ärliga vilket alltid är uppakattat. Alla kan helt enkelt gilla allt bara för att det handlar om samma genre. Simple as that. Så på den fronten är Mission & Väckelse precis som det alltid varit. Men det jag gillar mest i dom senaste numren är det att Jon vässade till det hela med att skriva om eventuella överskott på punkplattor, skivbolag, och nosade lite på DIY kulturen i stort. Detta ledde till "svar på tal" och i och med detta numret så har han flyttat det ifrån ledarsidan till egna sidor i slutet på zinet där han ger "svar på tal på svar på tal". Diskussioner är nödvändiga, även inim våran lilla bubbla av någorlunda likasinnade människor. I detta numrets "ledare" så hasplar Jon ur sig frågan "Vad är punk?". Något som ofta får gubbkärringar modell äldre att känna ett tvång att läxa upp oss ungdomar under 50 och berätta hur slipsten drogs förr när den "riktiga" punken kom 1977 (Ja, jag kollar på "Jag minns min punk" på facebook ibland, med blandad förtjusning). Så jag hoppas verkligen att så blir fallet här också. Det blev ett sidospår där, men kan sammanfatta med att gillar du tidigare nummer så gillar du detta.Själv hoppas jag på massa mer nummer nu när redaktörens irritation över vissa saker kommit in och fått ta plats i tidningen. missionochvackelse@gmail.com beställer du på. Och just det ja... Ja, det förkastliga oläsbara riddartypsnittet i ledaren är fortfarande kvar.

Xiao - Burn 7''

Dom gör det inte lätt för mig, Xiao från Stockholm, när jag ska orda om deras senaste 7'' som pigga Quarantined har släppt. Men jag kan ju säga som så att det inte är någon platta man sätter på i bakgrunden när man grejar med annat. Det händer för mycket här, så i alla fall min kräver att fokus läggs enbart på Xiao. Jag tänker att jag kan göra det enkelt för mig och bara skriva "power violence", men det gör dom inte riktigt rättvisa. Eller känns relevant för gubbar/gummor i min ålder som förknippar power violence med band som t.ex Man Is The Bastard, Spazz, Despise You, Lack Of Interest och andra 90-tals storheter. För så låter dom inte... Men ändå power violence, haha. Nej men här finns många lager och man hittar både klassiska USHC riff, sludge-iga passager, ibland snudd på lite gammel-döds drag. Men alltihop är kört via Xiao-filtret och ja, det funkar helt okej. Och det är väl det som är det fina med just den falangen under punk/hc paraplyet, att det är jävligt fritt att slänga in precis vad fan man vill utan att nån förståsigpåare (som mig?) ska in och rätta eller peta. Snuten har liksom inte hittat dit riktigt än :-) Tror att här finns det liksom inte så mycket gråzoner, utan antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Taktbytena sitter som en keps och allt är snyggt framfört och du får som sagt en dos av allt på denna plattan även om det i grunden bygger på ultrasnabb hardcore. Noise/industridelen av låten "Xiao" skulle jag dock klarat mig utan. En 7'' är för kort för att ödsla tiden på sådant ;-)

Fruktansvärld - s/t LP/CD

Trallpunkarna från Gävle som spelade Lastkaj 14 långt åt helvete upp på läktaren på deras gemensamma split 12'' är tillbaka. Och nu med en egen platta innehållandes 16 låtar. Det går över mitt förstånd hur jäkla fort en del band snickrar ihop nya låtar, spelar in och ger ut. Det säger väl egentligen ingenting om låtarna är helt odugliga. Men det kan jag inte säga att Fruktansvärld lider av. Värdelösa låtar alltså. För nu sitter jag här igen och gillar trallpunk. För det är vad det handlar om här, till 100%. Och jag är tillbaka 1993 igen. Det var så här många band ville låta då, men få klarade av. Av det myller av demos och 7'' som kom då, så är det väldigt få som stått emot tidens tand. Nu handlar det ju dock om år 2023, men Fruktansvärld får mig att vilja ta fram mina gamla demos med t.ex Total Misär, Kapten Haubitz, och Tondöv Terrors båda mini CD's från hyllan. Inte för att dom låter likadant, men jag får samma känsla när jag lyssnar på Fruktansvärlds nya platta. Jag kan ju inte säga att jag är någon storkonsument av trallpunk mer än det jag får skickat hit till bloggen. Men trägen vinner ju uppenbarligen då jag återkommit många gånger till t.ex Slaveriet och N:a Hospitalet. Och jag kommer definitivt att plocka fram denna skivan igen. Det är så här BRA trallpunk låter. Hela plattan i ett sträck blir för mycket, men att dela den i 2 omgångar funkar utmärkt vid valda tillfällen. Det har ju dock inte något med skivan i sig att göra, utan beror väl mer på mig och vad jag klarar av vad gäller tvåtakt, gitarrslingor och stämsång på svenska. Men summa summarum landar ändå i att detta är ju helt klart topp-3 av alla plattor jag fått från Pelle och Second Class Kids. 

Röd Revolver - Svartmyra Kassett

Småländska Röd Revolver sätter punkt för en epok av bandets historia genom att släppa en livekassett med den förra sättningen inspelad på Hygget-festen förra året. Sveriges trevligaste och gemytligaste festival, som jag både spelat på och besökt dom flesta gångerna den varit. Nu pratas det om att det är sista gången den arrangeras i år. I alla fall under dom former den arrangeras nu. Men det är en annan historia. Nu är det Röd Revolver det handlar om, och jag tycker att deras 70/tidigt 80-tals doftande punkrock låter mycket bättre här än vad den gjorde på MCD'n som kom för några år sedan. Mycket mer energi, och det lite råare liveljudet gör dom bara gott. Så och dom ibland väldigt stolpiga trummorna, och nåt spelfel här och där på strängaspelen. Det ger lite extra liv i låtarna som jag saknade på tidigare nämnda MCD. Och adderar känslan av "hur det lät förr". Gillar ju sedan tidigare Jojos röst och det var kul att höra den live här när hon trycker på lite mer. Jag tycker att det här är en helt okej kassett som ni absolut skall skaffa om ni gillar hur punkrocken lät där i skarven av 70 och 80 talet. Köp av Grönpeppar Records. 8 låtar innehåller den

Manic Ride - A New Low LP

Hardcore! Det här är hur det låter i mitt huvud när jag läser ordet hardcore.  Och hur det skulle kunna låta om man ljudgooglade ordet. Jag kanske använder ordet lite slarvigt och förknippar det främst med amerikansk hardcore, men så får det vara. Detta är alltså ett band från Malmö som släppt sin debut LP, tror dom släppt en 7'' innan men den har jag inte hört. Mina referenser till den amerikanska hardcoren sträcker sig tyvärr inte längre än till en 5-6 band (nej jag räknar inte in käng/crust/punkrock nu) jag lyssnar regelbundet på, så det blir jävligt svårt att i ord beskriva hur det låter. Visst tycker jag mig väl höra en del Sick Of It All ibland, men det känns som Manic Rides hardcore innehåller fler lager än bara den amerikanska. En del av riffen är jävligt influerade av svensk råpunk och hade det legat en sprattlig d-takt och annan sång på dom så hade dom kastats in i ett helt annat "fack" inom punken. Även inslag av engelsk punk a'la UK82 tycker jag mig höra. Flinkt gitarrspel med som bjuder på en hel del dubbeltjutare och snygga grejer som ligger lite i bakgrunden och larmar. Ingen skugga över någon annan i bandet för den delen, då det är jävligt tight framfört. Men om man slutar att nörda efter inspiration/referenser osv så är det som ljuder ur högtalarna solid jävla hardcore med gött plonkigt basljud, stop & go partier och skön energi som fungerar lika bra i peppande syfte som att lufttrumma till i soffan. 10 låtar är en helt perfekt längd för bandet som lyckas med att hålla mig på tårna hela plattan igenom. Och jag har lyssnat mååånga gånger nu. Tror att denna kan tilltala många som vanligtvis inte lyssnar på USHC så mycket, som mig till exempel. Köp från Quarantined Records.

Drop The Bomb Zine

 

En shout-out gällandes Sveriges just nu bästa fanzine, tillsammans med Quarantined. Drop The Bomb Fanzine. Bombmannen, Eremiten, Arkivarien, Predikanten, Prillskan och prospecten Starfighter bjuder på sanningar och löger, vetenskap och galenskap om vartannat. Med besattheten av D-takt som ledstjärna, och vad för fördelar repektive nackdelar (finns inga) av detta innebär. Plus ett genuint internethat som genomsyrar zinet (som dock är nära att krackilera totalt) Har ni inte kollat in detta så gör det. dropthebombzine@protonmail.com

Big Babe - Pig In The City LP

Ännu en pärlaplatta släppt på Quarantined! Att Marcus var en man med känsla för kvalitet visste jag ju iom fanzinet, men att plattorna han släppt skulle vara så jävla spot on trodde jag inte. Trodde bolaget skulle vara mer inriktat på hardcore a'la 80/90 tal i den Amerikanska skolan, men hittills har inget av släppen jag lyssnat på dragit ditåt. Shame on me och mina förutfattade meningar, men jag kryper till korset på rot och ber om bot och bättring. Big Babe från Malmö består av folk som figurerar eller har figurerat i mer eller mindre namnkunniga akter under åren så det är inga duvungar vi har att göra med. Det är skitigt och oborstat så det räcker och blir över här, och det landar i en rock'n'roll käftsmäll som sitter, men man vill ha en till direkt. Fladdrigt gitarrspel som ofta får mig att tänka på Poison Idea, men som bryts med ett solo eller riff som band som tidiga Gluecifer eller Hookers skulle döda för att säga att det var deras. Eller varför inte lite gammelthrash? Detta uppbackat med jävulusiskt drivet basspel som går bananas över halsen och inte bara följer riffen. Föredömligt! Överlag så låter det jäkligt live då det inte är en massa gitarrlager utan man håller det ganska avskalat vilket bara får dom att låta ännu mer "snotty" (hittade inget bra svenskt ord). Dom 10 låtarna är bra varierade i tempo och det bjuds på allt från 4-pannor till riktiga hardcorestänkare, men allt låter Big Babe och aldrig att man hajar till och undrar vad fan som hände där. Allt fyller en funktion och inget känns inkastat för att göra låtarna längre eller följa vissa ramar. Ett nytt favoritband har ploppat upp och jag tror det är risk att denna kommer spelas sönder, så släpp nytt snart. Bara att hugga om du ser den!

Quarantined Hardcore Fanzine # 7

Marcus hade vänligheten att skicka hit senaste numret av Quarantined, det 7:e i ordningen. Ett fanzine som jag köpt varje nummer av sedan det kom. Och jag tror fan att tillsammans med Drop The Bomb så är detta favoriten av nutida fanzines från Sverige om jag skulle tvingas välja. Tätt följda av Flyktsoda och Mission & Väckelse. Detta är ju dock skrivet på engelska, men det är inga problem och Marcus har koll på språket så det flyter på galant. Detta numret innehåller endast 1 intervju. Med Shield från Umeå som la av 1996. Men den är sjukt fet och jag sträckläste den trots att jag bara gillar en låt med bandet i fråga (The vampiresong). Sedan finns det en jävligt rolig del som kallas "Awesome album awful artwork" som är precis vad det står. Ett gäng plattor med gräsliga omslag som t.ex Raped Teenagers "Klok" får sig en "hurfantänktedomdär?". Ett låtsnack i vanlig ordning plus en artikel om hardcoresamlingar från 1990. Allt är gjort med sådan jävla hängivelse och kunskap så man läser allt, även om man inte hört eller gillar banden som är med. Rekommenderar verkligen alla nummer av detta fanzine. Kolla in Quarantined shoppen för vad som finns kvar. 

Scond Class Kids Magazine # 4

Då var fjärde numret av Second Class Kids Magazine här. Och äntligen har dom börjat att ha med band som inte är knutna till bolaget, något dom hintade om i förra numret. Och för min egen del så steppade ju tidningen upp rätt rejält i och med detta. 2 nya skribenter har hoppat på skutan och gjort Micke och Rille sällskap. Det är Marcus från det eminenta zinet Quarantined och Martin från Grönpeppar Records som på 90-talet gjorde GP-sås zine. Martin har fått uppgift att skriva lite om nu aktiva svenska zines, och många av dom har även figurerat här. Marcus kör en liten krönika över svensk Hardcore och ett ganska underhållande låtsnack med dom andra skribenterna. På intervjufronten så bjuds det på låååånga snack med Björnarna, Socialstyrelsen, Döda Katten och The Liptones. Det är lagt en del tid på research innan samt att man märker att dom verkligen gillar banden. Vilket ju allt som oftast leder till bra frågor och informativa svar. Tycker att Second Class Magazine nu nästan känns som en tunnare variant av Sörlings Turist I Tillvaron, vilket ju inte är kattpiss direkt. Sen är ju klipp och klistra roligare, men då det tydligt står magazine så väljer jag att strunta i det. 25 spänn från Second Class Kids. 

Chronic Blackouts - Triumph In Flames LP

Värmländska Chronic Blackouts har tidigare medverkat på samlingen "Greetings From Sweden" som Quarantined släppte. Och nu har samma bolag vevat ut deras första LP. Jag vet typ ingenting om bandet mer än att några av medlemmarna även är med i metalbandet Draconian. Ett annat exempel på folk från metalband som började veva punk var ju när 3 ynglingar här i från schlätta i bandet Obscure Infinity slog sina påsar ihop med Jonsson och Marcus och startade Wolfpack. Varför drar jag upp det då? Jo det är av den enkla anledningen att Chronic Blackouts låter väldigt mycket som Wolfpack/brigade. Slingorna finns där, låtuppbyggnaderna är ganska lika, fraseringarna på sången påminner väldigt mycket om hur Tomas gjorde/gör. Dom har även den likheten att liksom på första Wolfpack plattan så satt inte D-takten 100% utan det var någon slags hybrid mellan D-takt och 2-takt. Med detta sagt så är detta inte på något sätt en dålig skiva, tvärtom. Den är svinbra och jag tror inte att jag kan hitta en dålig låt på plattan. Men liksom Adrestias första LP, som också låter sjukt mycket som Wolfpack, så blir det lite "kött och potatis" av alltihop. Wolfpack gjorde oxfile' och hasselbackspotatis av samma ingredienser för 26 år sedan. Som sagt, ingen dålig skiva på något sätt, men hade gärna sett lite mer egen prägel på det. Säger han som hyllar band som vänt på olika Dischargeriff fler gånger än man kan räkna. Köps lämpligast från Quarantined, för bra är den.

Dream Warriors - Broken Spirit 12''

Jaha ni, mina vänner. Låt mig presentera Dream Warriors från Umeå. Som en blixt från klar himmel sopar dom igen käften på mig fullständigt med denna 12''. Så här bra har inte Umeå HC låtit sedan jag vet fan inte när? Det enda nutida bandet jag kan komma på därifrån som kan brösta sig mot dom är Warchild, som dom även delar någon medlem med. Och innan dess så får jag nog gå tillbaka ända till Final Exit för att hitta något från björkstaden som jag uppskattar lika mycket. Låt oss nu inte fastna i det, för Dream Warriors och Final Exit har absolut ingenting gemensamt vad gäller den musikaliska biten. Jag tycker att Dream Warriors på något sätt knyter ihop säcken vad gäller genreindelningen inom punk/hardcore. Här finns liksom allting ihopslaget i ett och samma band, och dom får det att smälta samman på ett grymt sätt. Det är väl i Amerikansk hardcore det bottnar, men det finns så mycket mer att ta av. När dom går över och jobbar med pukor och reverb på sången så får jag vibbar ifrån band som t.ex Krömosom, Impalers osv, för att i nästa stund få ett gäng dubbeltjutare a'la svensk 90-tals käng. Och där i från vidare till youthcrew singalong som sedan drar iväg med snabba pocka-pocka-trummor, rullande fill-in och hetsig sång. Integrity tunga partier och ibland brittiskt 80-taliga refrängriff. Jag fattar ju när jag skriver detta, att det låter inte klokt. Spretigt, rörigt och svinjobbigt... MEN, dom får ihop det på något jävla sätt och lämnar en kanonskiva efter sig. Kul med ett band som vägrar att låsa fast sig utan plockar ifrån allt möjligt, och som klarar den hårfina balansen att inte överdosera av något och få det att spreta. Man hör ändå hela tiden vart rötterna finns och det låter hela tiden Dream Warriors. Föredömligt ljud med skall tilläggas, och helt perfekt längd. 8 låtar på en 12'', som inte ger dig någon vila alls. Nästan så att min snart 46-åriga lekamen blir sugen på att stöka runt i en moshpit, men av säkerhetsskäl så blir det bara en försiktig soffpogo i min ensamhet. Skaffa denna från Quarantined , du kommer inte att ångra dig.

Bina - Utlåst 7''

Sitter och lyssnar på denna 7'' som jag fick hem för ett tag sedan och slösurfar runt lite för att se om jag kan hitta något om Bina som kan vara av nytta. Hamnar på en recension från Slavestate, och läser följande: "Utan några jämförelser i övrigt är BINA den avknoppning av den svenska punken sent 70-tal och tidigt 80-tal då legendariska akter som KSMB och Liket Lever var i sitt esse." Det är ju typiskt då det är precis dom två akter jag tänkte smälla in här i min recension. Men då var jag ju i alla fall inte helt på tur om fler än jag drar dessa paralleller. Det handlar om schysst punkrock med en touch av melankoli som jag tycker gör sig bra här. Det är mer mörker än sing-a-long om man säger så. Och här gillar jag den dystra malande gitarrslingan som följer med i nästan hela första låten "Utlåst". Den tillför den redan hopplösa texten ännu mer ångest i all sin enkelhet. Ibland behöver man inte krångla till textämnena för att hitta rätt. Andra och snabbare låten "Vildsvin" är jag inte riktigt lika förtjust i då jag tro det eller ej med just Bina föredrar det lite mer postpunkiga melankoliska framför fart. Avslutande "En lång natt" är en snabb fyrtaktslåt, men som ändå går mer i stil med öppningsspåret. Lite mera postpunkig och mollig , med en ganska banal text som ändå fäster och igenkänningsfaktorn kommer krypande. Fan, jag tycker det här funkar riktigt bra och det skiljer sig ganska mycket får jag för mig från hur punkrock brukar låta år 2023. I alla fall det jag fått med mig. Ingen framtida klassiker kanske, men en ganska udda fågel i flocken som kommer plockas fram igen när humöret är rätt. Testa vet jag. Släppt av Elände Records, som nås på Elanderecords@hotmail.com

Attentat - Lysande Utsikter 7''

Oj... Det här var otippat. Att jag skulle få en 7'' med Attentat att recensera. Men nu har det skett tack vare Siken (ex Giftigt Avfall m.m) som skickat hit ett ex av deras senaste utgåva. Tror knappt jag hört något alls dom släppt sedan "Nerv" som kom 1992, och den tyckte jag var svindålig. Sedan brukar jag tvinga mig igenom "Skyltsöndag i Gbg" varje år då Hedvux traditionsenligt slänger upp den på sin Facebook. En kalkon av episka mått. Det skall dock tilläggas att jag tycker en del av deras grejer fram till "I denna stan" LP'n är helt okej. Inte något jag lyssnar på nu, men en del förr. Kan ju tycka att det är ganska meningslöst att djupdyka i hur Attentat låter då jag förmodar att alla hört dom. Men skulle det mot förmodan vara någon som inte gjort det så handlar det i alla fall om väldigt snäll(punk)rock på Göteborgskt vis. Jag gillar ju en del av dom där gamla Göteborgsbanden som fan, men Attentat anno 2022 sällar sig inte till den skaran. Det är alldeles på tok för snällt och saknar attityd och jävlar anamma. Tvåtaktspartier och texter mot borgare och utanförskap till trots, så låter det bara trött och "gubbigt" enligt mig. Inte ens den vuxna 46 åringen i mig stampar takten, eller lockas att kolla upp något av deras andra släpp dom gjort dom senaste åren. Nej, detta var inget för mig alls, men det visste du ju Siken. 3 låtar innehåller skivan för den som undrar och den skaffas enklast från deras hemsida tror jag. 

Konsumenterna - Svennelivet CD

Tredje och sista plattan i högen från Grönpeppar för denna gången. Och av den senaste högen jag fick, så är detta plattan jag gillar mest. Det här låter lite som det lät när man själv började spela i band för en bra stund sedan. Det var så här det lät i mången rep och fritidsgårdslokal då. Konsumenterna från Trollhättan har jag skrivit om tidigare och tyckte då att det var jäkligt mycket individuella utsvävningar, på samma gång, så det var rörigt utav helvete. Så till den milda grad att det lät som dom spelade varsin låt ibland. På den fronten är det ju betydligt bättre nu, så det får ju ses som positivt i min bok. Men jag tror återigen att Konsumenterna är inte gjort för att behaga 45-åriga recensenter. Det låter väldigt mycket "fritidsgård" och materialet spretar. Det låter som dom fortfarande letar lite efter sin grej liksom. Precis som det ska göra när man är i början av ''karriären''. Ibland låter påminner det om typ gamla Grisen Skriker och Incest Brothers och den typen av band. I en del låtar drar dom på och kör lite enklare mera förbannat. För att i nästa låt köra ska rytmer och baktakt. Jag föredrar ju inte helt oväntat dom snabbare lite rakare låtarna helt klart.  På det stora hela så är det dock att det spretar för mycket som jag inte blir riktigt kompis med. Hittar / bestämmer dom sig för en grej och kör fokus på det, så skulle mycket vara vunnet enligt mig. Så jag väljer att avsluta med att önska Konsumenterna lycka till i letandet. Eller allra helst att dom skiter fullständigt i vad jag tycker och kör sin grej. Plattan avslutas med en cover av den gamle filuren James Hollingsworth.

Kjells Bänk - YIH8TW MCD

Namnet på bandet väljer jag att inte kommentera... Men detta är ett gäng ungdomar från Skellefteå. Så unga som högstadiet står det att läsa i det medföljande brevet från Grönpeppar. Så man får ju lyfta lite ödmjukt på gubbkepsen åt dom musikaliska färdigheterna deras ringa ålder till trots. Musikaliskt så kan jag inte påstå att Kjells Bänk tilltalar mig så mycket dock. Det är en väldigt snäll form av punk framförd främst på engelska, med sällskap av en låt på svenska. Det låter lite Epitaph, Sator, Indiemys i en salig blandning. Men det är alldeles för snällt. För mysigt på något vis. Deras 6 låtar skulle behöva mer långfingrar åt allt och alla. Mera dra åt helvete attityd.Skita ner det lite. Mera rock'n'roll. Nu handlar ju detta om musik jag vanligtvis inte lyssnar på så jag ska väl inte skriva för mycket, för det kanske är precis så här det skall låta för att gå hem i pojk/flickrummen idag när folkölen sköljs ner. Men mig personligen är det alldeles för uddlöst och klent för att kicka igång någonting. Jag känner liksom ingenting. Helt likgiltig inför detta tyvärr.
 

Skrot / Deadache - Colombia Tour 2023 Kassett

2 Göteborgsband drar på Colombiasväng. Mosslik och Brus-Tapes vevar ihop en kassett att ta med. Finns dock ett gäng att köpa från radarparet ovan, eller om banden har med sig hem. Det här svinbra, så jag hoppas att det blir något mer av dessa inspelningar så fler kan ta del av det, då jag misstänker att dom 120 exen som gjorts ryker fort. Båda banden gör jävligt bra ifrån sig och det är solid käng/råpunk ifrån båda banden i den klassiska svenska skolan. Deadache är lite stökigare och råare i sitt sound och mera pang på. Med så jävla förbannad sång av Frida att hälften hade varit nog. Skrot har jag ju hört förut på deras 7'', men jag föredrar denna inspelningen alla dagar i veckan. Mycket råare ljud som passar dom som handsken. Det är liksom ingen ide' att skriva någon uppsats om detta släpp. Inget av banden uppfinner på hjulet på nytt, men båda vevar loss på ett formidabelt sätt och är lätt värda en lyssning. En gemensam cover på Driller Killers "Alcoholocaust" bjuds det också på. Den här kassetten skall köpas, inget att diskutera. mossliktapes@gmail.com eller brustapes@gmail.com . 
 

Hunden Som Vägrade Dö # 31

Andra försöket att ge mig på ett nummer av Hunden Som Vägrade Dö, som redaktör Jonas skickat till mig. Jag anar att han på förhand vet ungefär vad jag kommer tycka om det, men här är det nu. Så det är väl bara att köra. Det märks att det är mycket själ och hjärta bakom detta fanzine, samt ett genuint intresse för saker och förteelser som inte tilltalar gemene man. Som antagligen inte tilltalar så jättemånga som brukar in här och läsa heller. Men nörderier av olika slag är fascinerande, även om det handlar om saker jag inte är ett dugg intresserad av, eller nyfiken på. Det blir då själva nördandet i sig som är intressant. Därför tycker jag intervjun med Tommy Jönsson, alias DJ 50 Spänn, är jävligt rolig och intressant. Att nörda ner sig i vad vinylreabackarna på loppisar innehåller, och dessutom köpa dem, samla på dem, hitta på egna genres för att få en ursäkt att köpa mer. Jag älskar det. Jag fattar det, men ändå inte. Det är ju helt klart höjdpunkten i detta nummer av Hunden. Och om sanningen skall fram det enda tillsammans med Lule Hardcore artikeln och fanzine recensionerna som jag verkligen kände var intressant för just mig. Till skillnad från många andra så gillade eller gillar jag inte alls dom "personliga" fanzinen som kom där i slutet på 90/början av 00-talet och "tog över". Jag har aldrig förstått grejen med att veta hur djup snön var i Flen den 3 februari eller vad som lyssnades på i bussen på väg till ICA 2 dagar efter man kommit hem från Hultsfred. Nu raljerar jag lite så klart. Men jag har verkligen inget sug av att läsa om en 5 dagars resa till Tornedalen, eller om vad Mika Wiborgh lekte som liten. Det beror inte på något sätt att skribenterna inte skulle skriva bra, för det gör dom. Utan helt enkelt av ointresse från min sida. Innehåller även en rejäl scenrapport från Uppsala, en intervju med Jerker Kaj, samt en evighetslång artikel/recensioner av Anneli Furmarks serier. Jag vill säga med tydlighet att detta skall inte ses som en sågning, för allt är jävligt bra skrivet. Det är liksom bara det att ämnena intresserar mig inte för fem öre. Jag är däremot fortfarande extremt road av att för hundrade gången läsa om vad "Disfear tycker om "Soul scars" nu när den varit ute ett tag?" i ett sönderbläddrat fanzine jag har i någon av lådorna här hemma. Jag är rätt nördig jag med ser ni...

ZtereotypernA - Svea Rikes Hjärtinfarkt CD

Fick en bunt plattor från Grönpeppar Records igen, ett piggt bolag som profilerat sig med att främst släppa nya, unga, svenska punkband. Det är ju en gentil tanke som skall supportas så klart, även om jag klickar med långt ifrån alla bolagets släpp. Detta är ett sådant som jag inte förstår alls. Och det är väl på gott och ont antar jag. Det är ju fett som fan när den yngre generationen tar för sig. Helt i sin ordning. Men jag fattar ju ingenting av det ZtereotypernA pysslar med. Det är väl också helt i sin ordning då dom yngre skall vara som en nagel i ögat på oss mossiga gubbjävlar. Men jag fattar inte... Jag fattar inte inte ens om dom driver med oss? Och jag kan inte säga att jag gillar det överhuvud taget. Utan någon mening att vara elak eller trampa någon på tårna, men det låter för jävligt. Så jag antar att dom lyckats med sin mission. Och jag är en tråkig gubbdjävel. Men kanske att någon blir nyfiken på hur dom låter i och med denna sågning, så kanske det kan leda till några extra sålda ex? Och då har vi ju, både jag och bandet, lyckats med något bra. 60kr från Grönpeppar. Jag räknar med att få en låt skriven om mig nu ;-)

Axis Of Dispair / Brainwasher - Split 7''

Det är fan inte okej alltså, att skicka en 7'' med två grindband för recension! Hur skall jag hinna skriva något innan det är dags att hoppa ur soffan och vända sida gång på gång? Skämt och sido så är det nog mitt sinne, som är av den slöare sorten, som det tar en stund att komma in i saker för. Och när jag börjar hitta rätt, så är det slut. 2 stabila gäng är det i alla fall. Både Axis Of Dispair och Brainwasher. Axis Of Dispair har, tror jag, sin bas i Örebro och innehåller medlemmar från en uppsjö tidigare band som sammanlagt spelat olika former av grindcore i ruskigt många år. Och det hörs då musiken är rätt trixig ibland och man hinner med en jävla massa i sina 4 låtar. En hel del tempobyten och aviga ackord. Drar lite mer åt den metallorienterade grindcoren med ganska cleant och polerat ljud, men jag gillar det absolut. Trots att jag gärna föredrar min grind lite råare och mer kaotisk. Göteborgs Brainwasher å sin sida bjuder på 2 låtar. Och jag gillar återigen det jag hör från dom. Här är det betydligt mer opolerad ljudbild, men för min del hade dom kunnat svina ner det ännu lite mer, haha. Låter även dom åt det mer metalliska hållet, något som jag tror trumljudet kan vara en bidragande orsak till. Speciellt bastrumman ligger jävligt högt i mixen. Men det är schysst framfört och det är bra variation i låtarna både vad gäller riff och tempon. Och Imres sång skämtar man ju inte heller bort, jäkligt bra. Hade varit gött med lite mer "gris-sång" partier dock. Även om dom redan finns där, så hade det varit gött med fler. Axis Of Dispair är en väloljad, snortight, teknisk, spelskicklig grindmaskin. Brainwasher går mer på urkraft, ilska och en jävla vilja. Jag gillar dom båda. Köp från Flyktsoda Records på flyktsoda14@gmail.com

Döda Ögon - s/t Kassett

Studioprojekt med "Kabbe" (Vanvett, Ligisterna, Sista Skriket m.m) som kapten på skutan. Han står för alla instrument, texter och även en del sång. Sångbiten sköts dock av inte mindre än 3 stycken till. Nämligen Mange (Återfall, Utrota m.m), Markus (Son Of Ruin har jag fått det skvallrat till mig) och Poffen. Så totalt 4 sångare. Och jag tycker att det låter riktigt jävla bra. Det är nämligen just sången som får denna att lyfta ett extra snäpp. Schysst fördelning och bra tryck i hardcorekörerna som dyker upp titt som tätt. Och det är i låtar som "Hippiemedelklassinbillning", "Dödens Maskineri" och Pengarna Och Livet" som dom låter allra bäst. Dom känns lite rappare och mer pang på. Mera gammelhardcore på nåt sätt. Jag gillar det andra också, men ibland blir det enligt mitt tycke en jävla feeling på gitarren och det gnisslas och läggs in små tjutare på tok för ofta. Tycker det tar udden lite ur det hela och det blir nästan "hit-igt" och alldeles för melodiöst. Synd som fan då allt det andra faller mig på läppen, men jag klarar inte att bortse från dom då dom är jäkligt framträdande och frekvent återkommande. Det blir för lite 90-tal för att tala klarspråk :-) Men sånginsatserna väger upp det till stor del, och summa summarum så tycker jag det är helt okej. Varken mer eller mindre. Förutom då 3 tidigare nämnda låtarna då som höjer sig rätt rejält. Tror Döda Ögon gjort sig jävligt bra på en scen då det är både singalongvänligt och hytta-med-näven kompatibelt. Köp från någon av radarparet i Jönköping bakom Brus-Tapes eller Mosslik, adressen finns på massor av ställen här nedan. Eller smyglyssna på Spotify/Youtube där det också finns. 

Kardinalen - Kardinalens Femte CD

Kardinalen = Kardinal Synd. Om det är ett permanent namnbyte eller bara för denna plattan låter jag vara osagt. Produktiva utav helvete verkar dom vara i alla fall, då det var i Maj 2022 jag senast recenserade dom. Och fjärde gången sammanlagt. Mottagandet av deras tidigare släpp har varit blandat från min sida. 10'' "Baltic City" tyckte jag riktigt bra om, medans deras senaste split LP/CD med Slutstation Tjernobyl var väldigt ljummen. 11 nya låtar bjuds det på denna gången. Och min första tanke var att "fan det låter ju som en korsning mellan Coca Carola och Iron Maiden". Det är förstås en sanning med modifikation, men än dock det första som slog mig. Tycker att sångmelodierna många gånger påminner om det sättet Coca Carola hade när det begav sig. Och jag använder återigen dom som referenser, trots att Kardinalen ofta rör sig i hastigheter som Carolorna aldrig var i närheten av. Musikaliskt tycker jag denna gången att dom hittat mer rätt än på tidigare nämnda split då jag upplevde det som ganska segt. Får för mig att dom kör lite mera "skeva" ackordsbyten här med. Svårt att förklara i ord... Men dom rör sig utanför dom "vanliga", väntade  ackordsföljderna. Och det tycker jag klär Kardinalen bra. Jag tycker dom lyft sig som fan gentemot förra plattan och är nästan uppe i "Baltic City" nivå igen. Det är väl egentligen bara dom två avslutande spåren jag har riktigt svårt för. Den ena är alldeles för Charta 77:ig (ve och fasa) och den andra alldeles för glättig. Men 9 okej låtar av 11 är ett alldeles utomordentligt resultat från ett melodiöst punkband 2023 hos mig. Då bandet även firar 10 år så är det även 9 band som bjuder på varsin Kardinal Synd låt. 8 på vinylversionen. Där är det även "bara" 10 låtar med Kardinalen. Så CD'n har alltså lite mer. Coverlåtarna väljer jag att inte skriva något om dock. Köps i vanlig ordning från Second Class Kids. 

Sardo Numspa - Spöket I Maskinen LP/CD

Ny giv från Sardo Numspa, och med tanke på vad jag skrev om deras "För alltid" LP så var inte peppen på topp att sätta igång med denna. Jag vet inte om jag var på ovanligt gubbdåligt humör när jag skrev den recensionen, eller om det verkligen var så illa. Jag har inte kvar plattan så jag kan inte kolla efter heller. Men jag kan ju i alla fall konstatera att dom passerat Hans & Greta vad gäller attityden och hård/snällheten i musiken. Dom är ju överjävligt duktiga musiker i alla fall och hade det varit spelskicklighet och tighthet jag bedömt, så hade det ju varit en given 5 i betyg. Men nu är det ju min helt subjektiva sida om vad JAG tycker om det jag hör ur högtalarna. Och jag tycker ju att det låter jävligt mycket som det lät på 90-talet. Dock inte som dom som ansågs vara trallpunk då, utan som dom så kallade "skatepunk banden". Men det är väl bara för en gammal gubbe som mig att inse att trallpunk 2023 är inte samma som 1993. Folkmusiken är utbytt mot synkoper och plonkig bas. Och minst 3 stämmigt i refrängerna. Jag kan inte namedroppa några av banden tyvärr. För då, liksom nu så har den melodiösa amerikanska punken inte intresserat mig mer än Bad Religions 4-5 första plattor. Men det är snabbt, tight, melodiöst och kryddat med tempoväxlingar och stopp som sitter som en bakvänd keps. Hade Sardo Numspa kommit under tidigare nämnda årtionde, så hade dom förmodligen varit hur stora som helst. Och visst, jag kan uppskatta ett par låtar när skivan väl är på, men samtidigt är det inget jag saknar när jag stänger av. Och jag kan ju tillägga att förra skivan "För Alltid" ligger med som bonus på CD-utgåvan av plattan, och dom 12 nya låtarna är bättre än dom. Så jag står fast vid vad jag skrev om den... Köp från Second Class Kids.

Skogstokig - Nån Måste Få Det Kassett

Fick denna kassetten för ett tag sedan, som både låter och ser ut som den släppts någon gång på 90-talet. Kommer att tänka på band som IFK Gamla Saxon, Ful Dörrr osv för dom som minns. Nu har Skogstokig inte skuggan av en chans att mäta sig med någon av dessa giganter, och låter inte som dom heller. Men dom är liksom dessa ett band att inte ta på så jävla stort allvar. Det är svårt att smälla in dom i ett musikaliskt fack, men det rör sig oftast i nåt gränsland mellan snabb punk och hardcore. Och bäst låter det i dom hardcoredoftande "Aldrig hört dig hålla käften" och "Stötta polisen". Även om det tilltalar mig speciellt mycket musikaliskt, så gillar jag den genuina ilskan som istället för dom vanliga ämnena avhandlar saker som IPA, Dramaten, Friluftsbyxor och beachvolleyboll. Så det är ju lite synd att texterna är med, för ibland får jag inte med mig allt som sägs. Svårt att skriva nåt vettigt om denna kassett för jag kan liksom inte bestämma mig om jag riktigt gillar det eller inte... Eller ja, jag uppskattar texterna mer än själva musiken. Just av den anledningen att dom inte tar sig själva på för stort allvar, och förmodligen skiter i vad folk tycker om det. Tror att allt finns på Spotify, Youtube osv om ni inte vågar chansköpa. Vill ni köpa kassett så kontakta babianelundrecords@gmail.com Kan ju tillägga att dom bildades redan 2013, men detta är deras första fysiska släpp. Några kanske dock känner igen dom från C-O's samlingskassetter "Hälsningar Från Östergötland" och "Hoten från underjorden", eller GP Sås "Ursäkta röran vol.2". 

Headons - Hatet LP/CD

Har tidigare skrivit om Headons då deras kassett ''Bäst Före 16-10.2014'' kom ut för dryga 2 år sedan. Var då inte särdeles imponerad av vad jag hörde, så sedan dess har något absolut hänt. För här tycker jag att det för det mesta låter riktigt bra. Dom uppfinner på intet sätt hjulet igen, eller hoppar upp som ett nytt favoritband. Men jag gillar det absolut. Det handlar om rak svensk punk utan något framkrystat prefix framför. Visst skiljer sig låtarna ifrån varandra vad gäller tempo, melodi, agressivitet osv, men det finns en röd tråd i det hela och det låter punk helt enkelt. Lite som Kurt Olvars Rebeller var förr, när det ibland var väldigt melodiöst men utan att låta tralligt. Det är väl bara i ''Ta mig härifrån'' och ''Alla vägar leder fel'' jag skruvar lite obekvämt på mig. Den sistnämnda räddas dock upp lite av en bra refräng. Versen låter dock för mycket Stockholm i början av 80-talet. ''Ta mig...'' är en ska-låt, och jag säger inget mer om det. Men bortsett från dessa två, så klarar dom sig igenom det Sjögrenska filtret. Här finns snabba historier som "Faktaresistent", "Pään Pesu" och "Ebba Brun", som jag tror är en framtida live favorit pga refrängen. Till den Blitz-doftande titellåten som nog är min favoritlåt på plattan. Så som jag tidigare skrev så hämtas inspiration från olika håll, men det är inte på något sätt spretigt utan dom knyter ihop det bra och får det att låta Headons. En schysst punkplatta med ett band som jag tror gör sig jäkligt bra live då det ofta automatiskt blir lite ruffigare. Köp den från AMTY som släppt. Släpps även digitalt i Februari om någon hellre vill ha det på det viset. 13 låtar på 27 minuter.

Socialstyrelsen - I Krossade Speglars Skärvor 12''

Platta numero två som jag fick skickad till mig från bandet. En 12'' där dom huserar allena, och det ser jag enbart som positivt. Även om jag generellt gillar splitskivor. Och det här mina vänner är en jävligt bra skiva. Räknas detta som neocrust? I så fall gillar jag nu en förgrening av punken jag spottat ur mig kritik mot i många långa år... Eller i alla fall en skiva. Här är nämligen ljudet lite renare än på spliten med Antigen, som jag gillade mycket på grund av ruffigheten i ljudbilden. Men här kommer allt fram på ett helt annat sätt, och kanske var det lika mycket filande på spliten? Men det kom i så fall inte fram ordentligt. Nu tror jag dock inte att så var fallet, utan det kändes mycket rakare och avskalat på den plattan. Här är det lite mer variation på uppbyggnaden av låtar och det hinns med mer, utan att för den sakens skull dra iväg tidsmässigt. Det är fortfarande bra ställ och 14 låtar hinns med på dryga 23 minuter. Så det finns inte tid för en massa finlir. Men det är fullt av jävligt snygga övergångar till olika tempon, från vers till refräng osv. Texterna är allt annat än ljusa och många hjärnspöken och den egna människans litenhet och uppgivenhet behandlas. Och dom framförs med bravur av sångerskan Hanna som jag återigen måste ge lite extra ryggdunk. Satan vilken pipa! Även solen har ju dock sina fläckar och jag kan ibland tycka, speciellt i kortare textrader, att det blir lite stötigt för att få dom att ''täcka'' riffet. Fan gör en Jonsson och håll ut på sista ordet ;-) Ett extra plus går också ut till trummisen Sebbe som spelar jävligt gött. Skulle vara kul att höra en riktigt slö jävla crustlåt a'la Warcollapse från Socialstyrelsen, det känns som att dom skulle ro i land det... Men , nu åter till det stora frågetecknet. Är detta neocrust? Min stora nemesis. I så fall så sopar dom mattan med vad jag tidigare hört med band som brukar nämnas ihop med detta lite luddiga uttryck. Inte Meanwhile-bra, men jag kommer definitivt följa och skaffa framtida släpp. Skaffas enklast från Halvfabrikat eller bandet själva.

Antigen / Socialstyrelsen - A Sense Of Dread Split-12''

En platta som släpptes 2021 damp ner i brevlådan, så det är väl bara att köra antar jag. Inte mindre än 9 bolag är med och delar på detta släpp, så det får väl ses som ett praktexempel på vad DIY-scenen kan göra om man bara hjälps åt lite. Se och lär folk. Tillsammans går det att få saker gjort. Börjar med Antigen som huserar i Prag, men bildades i Tyskland,  om jag inte är helt på tur. Dom har med 4 låtar på sin sida, och jag antar att dom skall placeras i neocrust-facket om man tvunget skall sätta en etikett på det. En genre jag vanligtvis inte är så förtjust i. Och Antigen är inget undantag tyvärr... Det låter alldeles för snällt. Allting. Gitarrslingorna som oftast är mitt stora aber låter nästan tralliga här. Martyrdöd hade det på sin senaste platta, men där lät det bra, så jag antar att min gräns är hårfin, haha. Det är svårt att få fram det i skrift, men jag tycker att Antigen låter lite "light-crust". Allting är lite för klent, och jag tycker även att det låter lite stolpigt ibland och saknar liv och sväng. Dom gör säkert allt rätt enligt konstens alla regler, men det träffar mig inte alls. Den tänkta käftsmällen blir en klapp på kinden, tyvärr. Socialstyrelsen från Värmland har jag skrivit om förr, men jag minns dom inte alls som dom låter här. Det är råare och mer pang på än vad mitt huvud vill ha det till hur det lät. Den skramliga och opolerade ljudbilden gör att jag har mycket lättare att ta till mig dom, trots att även dom ibland drar mot den modernare formen av crust. Även sångerskan Hanna är en bidragande del till detta då hon låter mer än lovligt förbannad. Visst kan jag tycka att det blir lite mycket riffande ibland, men Socialstyrelsen har fattat grejen att underbart är kort och smällt in 7 låtar på en sammanlagd speltid av 11-12 minuter. Så det blir aldrig tjatigt eller att man gör det i utfyllnadssyfte. Jag tycker att det låter helt okej och kommer garanterat smälla på deras sida av plattan igen vad det lider, och det är inget dåligt betyg av en som fastnat på 90-talet...  Köp från Flyktsoda eller Halvfabrikat, dom är bara en googling bort.