Kardborrebandet från Schlätta har nyligen släppt denna 14 låtars LP som trots den geografiska närheten är min första bekantskap med dom, förutom några låtar i Döda Katten podden. Och jag måste ju säga att det är betydligt bättre överlag än vad jag trodde det skulle vara. Dock finns det stunder som är precis så som jag befarade att det skulle låta. Jag är ju ,som bekant kanske är, ingen vän av spex och lallande eller "whööö-ö-ö-öööö" körer. Och Kardborrebandet bjuder på allt detta. Dock inte hela tiden, och det tackar jag för. Det handlar om ganska snabb punk på svenska. Vill inte kalla det trallpunk, utan nöjer mig med punk på svenska. Den största behållningen tycker jag helt klart är sångerskan Nanna, som höjer hela skiten ett par snäpp. Så tummen upp där. I jämnlikhetens namn så sjunger även någon/några av gubbarna lead på några låtar, och det förstår jag inte poängen med alls då dom är några divisioner längre ner och harvar. Jävlar vad jag gnäller... Jag tror dock att Kardborrebandet, med all rätt, skiter i mitt gnäll. Förmodligen är det precis så här dom vill att det skall låta. Och visst fan finns där ett gäng bra låtar och schyssta melodier som får foten att stampa med. "Hur jävla svårt ska det va" sitter ju som en keps (minus körerna i refrängen), "Tredje ölen" får mig att glömma Discharge i 3 minuter då det rabblas en massa andra band, plus att låten är jävligt bra. Och den Asta Kaskiga "Brunskjortor" är ju även den rätt hittig, förutom återigen då hockeykörerna. Summa summarum så tror jag helt enkelt att det blir för mycket av det goda för min del, och jag hade varit nöjd med typ hälften så många låtar. För mig blir det lite så att dom bra grejerna försvinner i mängden då jag inte riktigt pallar att sträcklyssna. Är dock tämligen säker på att plattan kommer att uppskattas av många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar