Kardborrebandet från grannkommunen Falköping är här med sin andra fullängdare, släppt av superaktiva (hatten av)
Grönpeppar Records. Recenserade ju förra plattan och mycket av det jag skrev där stämmer rätt bra på denna plattan med. Det är på det stora hela alldeles för glättigt och melodiöst för att jag ska uppskatta det i 14 låtar. Det är faktiskt en sådan pärs att jag inte ens tänker försöka. Visst att jag kan uppskatta både trallig och melodiös punk, men då blir det nästan uteslutande från sent 80 tidigt 90-tal. Jag tycker att det här blir lite uddlöst och attityden som fanns hos dom gamla banden tycker jag saknas här. Det är liksom för lite dra åt helvete i Kardborrebandet. Det som skall vara ungt & argt blir nästan lite mysigt och lulligt i mina öron. Eller så är det så att jag får acceptera att det är så här det låter 2022. Gilla läget och sitta här hemma gubbsurt och tycka att det var bättre förr. För det skiter Kardborrebandet, med all rätt, i. Och det är ju precis så det skall vara. När man själv började lira så sket man högaktningsfullt i vad nån jävla 40+ gubbkärring tyckte... Men här är det jag som tycker, och jag kommer aldrig fatta eller uppskatta dämpade gitarrmattor, skapartier, stämmor i överföd (änglakörer), hockeykörer osv i MIN punk. Men vill du ha det i DIN så är detta bandet för dig och detta kommer vara en 5+ skiva som du kommer plocka fram frekvent i många år framöver. Tight, välspelat och välarrangerat, men för mig blir det övermäktigt efter en (väldigt) kort stund. Finns endast som CD nu, men vinylen kommer. Måste bara få säga att låten "Bortamatch" är det jobbigaste jag genomlidit på väldigt länge...
.jpeg)
