V/A - Aldrig En EP LP/CD

Här är alltså då resultatet av Asta-Mickes gitarrförstärkare som köptes, såldes vidare, och pengarna genererade i denna plattan. Historien finns säkert att läsa på massa andra ställen, så jag hoppar den biten och går direkt på musiken. 4 band har ca 10 minuter var att fylla, och som vanligt när det gäller Grönpeppar, så läggs krutet på unga oetablerade band. Först ut är Dålig Isolering från Stockholmstrakten, som jag tidigare skrev gott om för ett tag sedan. Inte så mycket på grund av deras musikaliska prestationer kanske, utan mer deras ringa ålder och synsättet man hade på allt för en sisådär 30 år sedan. Bortsett från just det, så låter dom precis likadant nu som för ett år sedan. Tänk "Ståkkålmsjävlar" eller "Oasen" så vet du om du gillar det eller inte. Sedan är det dags för Microlaxx vars "Världens bästa magmedicin" jag tyckte var helt okej. Då handlade det om lite råpunkinfluerad musik med 80-tals feeling. Nu är det mycket mer melodiskt och ibland känns det som att hade det legat en slinga på mellanspelen så hade det varit trallpunk. Tråkig utveckling tycker jag, och inget som föll mig i smaken alls. Next up: Hårdgnissel. Även dom kör en snällare variant av punk, och jag börjar ana ett mönster här... Jag må vara träbock och envis, kalla det vad ni vill, men det här funkar inte på mig alls. Jag vet inte vad jag skall skriva om dom riktigt , jag vill bara vidare. Trodde jag. Sist ut är Golvad Grävling, och deras "högskoleprojekts-dockteater-jazzmeck-hc" är svinjobbig. Allt som t.ex Krunch, Svenssons Slavar och Raped Teenagers lyckades få till med sitt meck, misslyckas Golvad Grävling med och det floppar totalt. Snudd på olyssningsbart... Så summa summarum så är väl musiken/banden på denna plattan inget som ger just mig någonting, och jag är ytterst tveksam till om den någonsin kommer spelas igen. Men projektet som sådant är ju hedervärt. 

Svaveldioxid - Mental Skyttegrav 7'' flexi

Fan, fan, FAN!!! Har precis genomgått en kängtripp efter att ha lyssnat igenom denna tvålåtars flexi från Svaveldioxid. En promogrej inför fullängdaren som stundar runt hörnet. Och är resten av låtarna i samma klass som dessa, så lär "problemet" med att lista årets bästa platta vara klart. Ljudet är jävligt gött, raspigt och fett på samma gång, så att spela in i Sunlight var ett genidrag måste jag säga. Allt tar plats, men utan att något tar över om ni fattar vad jag menar. Jag har gillat alla Svaveldioxids tidigare släpp, mer eller mindre, och dom har alltid haft en jävligt hög lägstanivå. Men detta är lätt det bästa dom fått ur sig enligt mig. Känns som dom dragits liiite mer åt 80-tals råpunken? Kanske alltid har funnits där, men här känns det extra tydligt och på titelspåret så får jag gtova No Security vibbar. Absolut inget plagiat skall sägas, men det hetsiga riffandet och tempoväxlingen efter andra refrängen... Och Jockes sång, bättre än någonsin. Och så måste jag nämna solot i "Knullad av kriget". Och basljudet, go botten men ändå tröskig. Och... Eller ja, vad fan. Ni fattar. Det här är verkligen svinbra, och alla som säger sig ha något intresse av käng/råpunk skaffar både den här och den kommande fullängdaren. Det är inte ens en uppmaning, utan en order. Blown Out Media som släppt kan jag ju nämna med. 

Bombardment - Krig I Delsbo (Live at Ostämman 2019)

En 16-låtars livekassett med ruggigt underskattade Bombardment, som väl tyvärr kastat in handduken om jag minns rätt? Kan ha fel gällande detta, men om så är fallet så är det stor jävla synd och skam. För Bombardment är riktigt jävla bra. Det finns inte ett enda jävla uns av originalitet i deras musik, det är Dischargedyrkan rakt av, men vem bryr sig så länge det är gjort med hjärta och den rätta känslan? Inte jag i alla fall... Grejen är den, att hade Bombardment kommit 1995 så hade dom varit bandet som var kladdat på varenda jävla nitjacka i Sverige och intervjuats i varenda Sika-klon. Livegrejer som släpps fysiskt har ju en förmåga att bli rätt trista tycker jag, även om undantag naturligtvis finns. Men här är det dock klanderfritt framfört och allt sitter som en smäck och ljudet är helt okej. Att agitatorn Godske har talets gåva gör ju också sitt till att höja underhållningsvärdet på det hela. Inget ryggen mot publiken och knäpptyst mellan låtarna, utan här hålls det låda om krig, Storvreta, och mera krig. Kanske en vattendelare, men jag gillar det. 16 låtars fläckfri käng, the way it was meant to be! Du köper från Mosslik eller Brus Tapes vars mailadresser finns på massa ställen här nedan. 

Misfit Maniacs . Second Thoughts MCD

Det här tycker jag är mer coolt än bra. Musiken är väldigt grunge-ig, och det är ju inget jag vanligtvis masskonsumerar, med undantag av L7 och Nirvana. Och just L7 var ett band som jag kom att tänka på när jag lyssnade, men jag tror att det tyvärr beror på mitt bristande vad gäller denna typ av musik. Och kanske att jag är så jävla trångsynt/begränsad att jag är programmerad att tänka L7 när det handlar om tjejer som lirar åt grunge-hållet? Jag har absolut inga problem med att beta av skivans 6 låtar, men hade gillat lite mer variation i tempot. Nu är det typ samma styrfart plattan igenom... Lite mer vansinnesskrik på sången hade också gjort mej glad. Fan ni är ju unga och (hoppas jag) tvärförbannade på massor av skit runt om i eran vardag. Så skrik ut skiten och hatet, tror som sagt att det skulle addera ett gäng plus till hur det låter i övrigt.  Stort jävla kudos till bandet som består av fyra 16/17 åriga brudar för att ni gör det ni gör. Väljer att starta ett band och ta plats bland oss mossiga gubbar. Ni behövs! Hoppas ni inspirerar fler att göra samma sak. Tror att Misfit Maniacs från Växjö kan bli riktigt bra vad det lider och jag hoppas vi hörs igen i framtiden. Släpps av Grönpeppar i mitten av Juli. 

Enock Eunuck - Är Det För Mycket Begärt? CDR

Enock Eunuck från Helsingborg (ursprungligen Eskilstuna) är tillbaka med en ny 7 låtars CDr som letat sig hit. Dom har hållt på med sin punkrock, eller gaturock som dom kallar det själva, sedan 80-talets glada dagar. Och liksom på deras förra platta, som jag tyckte var schysst på alla sätt, så fortsätter dom att hålla det enkelt. I alla fall musikaliskt, för textmässigt så tycker jag att dom sticker ut. Det är återigen punkrock av det äldre slaget som framförs, och med dagens mått mätt framstår det som väldigt snällt. Men det var så det lät på många håll 1983. För att göra det enkelt så tänk dom gamla samlingsplattorna Bakverk 80, Ståkkålmsjävlar eller Oasen. Enock Eunuck skulle lätt kunna vara ett av banden där. MEN. Det dom håller tillbaka på i den enkla musiken tar dom igen på texterna, som jag tycker håller riktigt hög klass. Ofta smart skrivna och påminner ibland om vistexter i sin uppbyggnad. Dom känns "vuxna" på något sätt om ni förstår vad jag menar, men budskapen är glasklara. Och ett genomgående tema på dom 7 låtarna på denna skivan är politikerförakt och maktmissbruk i det förljugna riksdagshuset. Visst fan kunde det vara lite mer krut i sången som jag påpekade förra gången med, men i stort så tycker jag plattan är bra. Och melodin i "Ett politiskt gloryhole" sätter sig på skallen direkt och känns som en låt man hört hela livet, som en barnvisa typ. Skaffa från enockeunuck@gmail.com eller leta fram deras soundcloudsida. Och ge det ett par varv, för det tog ett par gånger för mig innan det fäste när jag hörde dom första gången.
 

Zelta Laiki - s/t Kassett

Än en gång har fylla, tillgång till replokal med inspelningsmöjligheter, och lite fritid lett till något bra. Bara omslagsbilden med Per Gessles huvud på Mob-Åkes kropp gör ju att förväntningarna skruvas upp. Det, plus dom inblandades tidigare och nuvarande åtaganden. Det är 6 låtar på kassetten och åtminstone 5 av dom är ju riktiga jävla rökare till låtar. Zelta Laiki vevar hardcore/råpunk av den gamla skolan uppblandat med lite käng a'la 90-tal. Avskalat och helt befriat från en massa musikaliskt flashande. Pang på jävla rödbetan bara, precis som det skall vara. Undantaget är andra låten "Ataque con armas nucleares" där det låter som gitarrerna spelar varsina låtar i versen... Den ena ligger helt mupp. Men då fylleskrålandet i refrängen till "Bedziemy kochac rock and rolla" är helt jävla briljant, så har jag överseende med det. Bara att skaffa på rot. Ei Leikki för att tala klarspråk... Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly.

Småjävlafötter - Ingen Här Går Säker CD

Second Class Kids igen... Dom formligen sprutar ur sig skivor, på gott och ont. Jag börjar väl återigen med mitt gnäll vad gäller paketeringen. Eller ja, paketeringen i sig är väl helt okej, en platta i pappfodral. Men avsaknaden av ett iläggsblad slutar aldrig att reta mig. Här finns inte ens någon kontaktinfo till bandet. Endast en googling bort, jag vet. Men skiter man i det från bandets/bolagets håll att ta med det på plattan, så skiter jag i det med. Småjävlafötter (suck) är bandet ifråga i alla fall och deras sprillans nya 15 låtars platta. Som jag inte gillade alls vid en första lyssning, så jag lät den ligga till sig för att plocka fram den igen för några dagar sedan för att se om det var humöret som var extra grinigt första gången. Det verkar inte som det var fallet, om jag inte varit konstant grinig i flera veckor? Det är rörigt och spretigt utav helvete... Tycker mig höra en hel del Rancid/Distillers i många av riffen och det är väl där någonstans dom utgår ifrån. Lite obligatorisk ska finns också med. Sedan kommer något entaktsparti, eller svinsnabb tvåtakt som låter som den går 4 gånger så fort som resten av instrumenten. Lite whööö-ööö-ööö körer på det + jävligt monoton leadsång. Överlag är det väl lite hårdare än det Second Class Kids brukar ge ut och det borde ju kanske tilltala mig, men det gör det tyvärr inte alls. Och trots att dom 15 låtarna klockar in på strax över 22 minuter, så har jag ändå ingen koll på om jag är på 3:e, 7:e eller 14:e låten. Allt flyter ihop och inget sticker ut i mina öron. Minns ingenting trots säkert 10 genomlyssningar nu.

Lastkaj 14 - Står Stött CD/Kassett

Läste någonstans att detta släppet kom mer eller mindre oannonserat, utan förvarning "i ett led att inte framstå som förutsäbara och rutinmässiga". Och jag har ju skrivit om ett helt gäng av deras plattor innan, och inte gillat någon. "Plan B" undantaget. Och visst är det ett annorlunda Lastkaj 14 som bjuder upp till dans här. Rakare, hårdare, enklare. Mer hardcoreinspirerat denna gången, och betydligt lättare för mig att ta till mig. Vissa partier och refränger låter som dom brukar göra, men överlag så är det mycket mera avskalat. Och inte helt oväntat så är detta mitt favoritsläpp med bandet om jag tvingas välja ett. Med brasklappen då att jag inte tycker dom tidigare släppen är några kioskvältare direkt. Tycker att "Ändras och förändra" och "Samma gäng" är låtar som sticker ut lite extra för mig, Kanske främst på grund av texterna som jag för första gången kunnat sätta mig att läsa ordentligt, då denna CD'n kommer i ett digi-omslag med texthäfte. Inte dom vanliga, helt informationslösa, pappfodralen som CD-skivorna från Second Class Kids brukar komma i. Även titellåten "Står stött" är värd att nämna också med sina moshvänliga hardcorekörer i refrängen. Så 3 låtar av 8 i alla fall som sätter ett litet avtryck hos mig är mer än vanligt när det gäller Lastkaj 14. Hade ljudbilden varit skitigare och skramligare så hade den nog stigit ett snäpp till här på Kullegatan kanske? Men det får vi aldrig veta svaret på... Inget jag kommer lyssna sönder, men bättre än vanligt i alla fall. Alltid något. Tar dock för givet att den kommer hyllas högt och lågt på andra ställen, och ses som både nyskapande och innovativ. 

Björnarna - Historierevisionism / Det Sämsta 2LP/CD

Detta är en för mig omöjlig uppgift. Att i ett sträck ta mig igenom dessa 28 låtar som ryms på cd'n jag fick. Dom 14 första (Historierevisionism) är tydligen nyinspelningar av gamla låtar. Och resterande 14 (Det Sämsta) är en LP som släpptes 2020. Detta är alldeles för glättigt i mina öron, och jag klarar inte att hålla isär låtarna, för jag tycker allting låter exakt likadant. Det finns väl någon refräng här och där som får mig att hajja till, men det är glest mellan gångerna. Det är svintight framfört och stämsången sitter som en keps. Men det är så galet polerat att det blir totalt uddlöst. Vet att många älskar Björnarna, men jag hittar liksom inget "liv" i deras musik hur duktiga de än må vara. Jag märkte inte ens när det bytte skiva... Gillar ni Björnarna sedan tidigare, eller känner sug efter clean tralligare-än-trallpunk-punk så är det bara att löpa och köpa från Second Class Kids. Jag passar...

Mission & Väckelse # 16

Flitens lampa lyser starkt på Rökerigränd i lilla Jerusalem och nu har # 16 letat sig ut till den stora massan. No Krångel är två ledord som följt detta fanzine sedan starten, och man vet vad man får när ett nytt nummer dyker upp. Det är alltid 3-4 intervjer, oftast med band som jag gillar. Gubben bakom fanzinet har schysst koll på banden som intervjuas, vilket bidrar till bra frågor och oftast bra svar. Alltid ett gäng recensioner som är genomtänkta och framför allt ärliga vilket alltid är uppakattat. Alla kan helt enkelt gilla allt bara för att det handlar om samma genre. Simple as that. Så på den fronten är Mission & Väckelse precis som det alltid varit. Men det jag gillar mest i dom senaste numren är det att Jon vässade till det hela med att skriva om eventuella överskott på punkplattor, skivbolag, och nosade lite på DIY kulturen i stort. Detta ledde till "svar på tal" och i och med detta numret så har han flyttat det ifrån ledarsidan till egna sidor i slutet på zinet där han ger "svar på tal på svar på tal". Diskussioner är nödvändiga, även inim våran lilla bubbla av någorlunda likasinnade människor. I detta numrets "ledare" så hasplar Jon ur sig frågan "Vad är punk?". Något som ofta får gubbkärringar modell äldre att känna ett tvång att läxa upp oss ungdomar under 50 och berätta hur slipsten drogs förr när den "riktiga" punken kom 1977 (Ja, jag kollar på "Jag minns min punk" på facebook ibland, med blandad förtjusning). Så jag hoppas verkligen att så blir fallet här också. Det blev ett sidospår där, men kan sammanfatta med att gillar du tidigare nummer så gillar du detta.Själv hoppas jag på massa mer nummer nu när redaktörens irritation över vissa saker kommit in och fått ta plats i tidningen. missionochvackelse@gmail.com beställer du på. Och just det ja... Ja, det förkastliga oläsbara riddartypsnittet i ledaren är fortfarande kvar.

Xiao - Burn 7''

Dom gör det inte lätt för mig, Xiao från Stockholm, när jag ska orda om deras senaste 7'' som pigga Quarantined har släppt. Men jag kan ju säga som så att det inte är någon platta man sätter på i bakgrunden när man grejar med annat. Det händer för mycket här, så i alla fall min kräver att fokus läggs enbart på Xiao. Jag tänker att jag kan göra det enkelt för mig och bara skriva "power violence", men det gör dom inte riktigt rättvisa. Eller känns relevant för gubbar/gummor i min ålder som förknippar power violence med band som t.ex Man Is The Bastard, Spazz, Despise You, Lack Of Interest och andra 90-tals storheter. För så låter dom inte... Men ändå power violence, haha. Nej men här finns många lager och man hittar både klassiska USHC riff, sludge-iga passager, ibland snudd på lite gammel-döds drag. Men alltihop är kört via Xiao-filtret och ja, det funkar helt okej. Och det är väl det som är det fina med just den falangen under punk/hc paraplyet, att det är jävligt fritt att slänga in precis vad fan man vill utan att nån förståsigpåare (som mig?) ska in och rätta eller peta. Snuten har liksom inte hittat dit riktigt än :-) Tror att här finns det liksom inte så mycket gråzoner, utan antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Taktbytena sitter som en keps och allt är snyggt framfört och du får som sagt en dos av allt på denna plattan även om det i grunden bygger på ultrasnabb hardcore. Noise/industridelen av låten "Xiao" skulle jag dock klarat mig utan. En 7'' är för kort för att ödsla tiden på sådant ;-)

Fruktansvärld - s/t LP/CD

Trallpunkarna från Gävle som spelade Lastkaj 14 långt åt helvete upp på läktaren på deras gemensamma split 12'' är tillbaka. Och nu med en egen platta innehållandes 16 låtar. Det går över mitt förstånd hur jäkla fort en del band snickrar ihop nya låtar, spelar in och ger ut. Det säger väl egentligen ingenting om låtarna är helt odugliga. Men det kan jag inte säga att Fruktansvärld lider av. Värdelösa låtar alltså. För nu sitter jag här igen och gillar trallpunk. För det är vad det handlar om här, till 100%. Och jag är tillbaka 1993 igen. Det var så här många band ville låta då, men få klarade av. Av det myller av demos och 7'' som kom då, så är det väldigt få som stått emot tidens tand. Nu handlar det ju dock om år 2023, men Fruktansvärld får mig att vilja ta fram mina gamla demos med t.ex Total Misär, Kapten Haubitz, och Tondöv Terrors båda mini CD's från hyllan. Inte för att dom låter likadant, men jag får samma känsla när jag lyssnar på Fruktansvärlds nya platta. Jag kan ju inte säga att jag är någon storkonsument av trallpunk mer än det jag får skickat hit till bloggen. Men trägen vinner ju uppenbarligen då jag återkommit många gånger till t.ex Slaveriet och N:a Hospitalet. Och jag kommer definitivt att plocka fram denna skivan igen. Det är så här BRA trallpunk låter. Hela plattan i ett sträck blir för mycket, men att dela den i 2 omgångar funkar utmärkt vid valda tillfällen. Det har ju dock inte något med skivan i sig att göra, utan beror väl mer på mig och vad jag klarar av vad gäller tvåtakt, gitarrslingor och stämsång på svenska. Men summa summarum landar ändå i att detta är ju helt klart topp-3 av alla plattor jag fått från Pelle och Second Class Kids. 

Röd Revolver - Svartmyra Kassett

Småländska Röd Revolver sätter punkt för en epok av bandets historia genom att släppa en livekassett med den förra sättningen inspelad på Hygget-festen förra året. Sveriges trevligaste och gemytligaste festival, som jag både spelat på och besökt dom flesta gångerna den varit. Nu pratas det om att det är sista gången den arrangeras i år. I alla fall under dom former den arrangeras nu. Men det är en annan historia. Nu är det Röd Revolver det handlar om, och jag tycker att deras 70/tidigt 80-tals doftande punkrock låter mycket bättre här än vad den gjorde på MCD'n som kom för några år sedan. Mycket mer energi, och det lite råare liveljudet gör dom bara gott. Så och dom ibland väldigt stolpiga trummorna, och nåt spelfel här och där på strängaspelen. Det ger lite extra liv i låtarna som jag saknade på tidigare nämnda MCD. Och adderar känslan av "hur det lät förr". Gillar ju sedan tidigare Jojos röst och det var kul att höra den live här när hon trycker på lite mer. Jag tycker att det här är en helt okej kassett som ni absolut skall skaffa om ni gillar hur punkrocken lät där i skarven av 70 och 80 talet. Köp av Grönpeppar Records. 8 låtar innehåller den

Manic Ride - A New Low LP

Hardcore! Det här är hur det låter i mitt huvud när jag läser ordet hardcore.  Och hur det skulle kunna låta om man ljudgooglade ordet. Jag kanske använder ordet lite slarvigt och förknippar det främst med amerikansk hardcore, men så får det vara. Detta är alltså ett band från Malmö som släppt sin debut LP, tror dom släppt en 7'' innan men den har jag inte hört. Mina referenser till den amerikanska hardcoren sträcker sig tyvärr inte längre än till en 5-6 band (nej jag räknar inte in käng/crust/punkrock nu) jag lyssnar regelbundet på, så det blir jävligt svårt att i ord beskriva hur det låter. Visst tycker jag mig väl höra en del Sick Of It All ibland, men det känns som Manic Rides hardcore innehåller fler lager än bara den amerikanska. En del av riffen är jävligt influerade av svensk råpunk och hade det legat en sprattlig d-takt och annan sång på dom så hade dom kastats in i ett helt annat "fack" inom punken. Även inslag av engelsk punk a'la UK82 tycker jag mig höra. Flinkt gitarrspel med som bjuder på en hel del dubbeltjutare och snygga grejer som ligger lite i bakgrunden och larmar. Ingen skugga över någon annan i bandet för den delen, då det är jävligt tight framfört. Men om man slutar att nörda efter inspiration/referenser osv så är det som ljuder ur högtalarna solid jävla hardcore med gött plonkigt basljud, stop & go partier och skön energi som fungerar lika bra i peppande syfte som att lufttrumma till i soffan. 10 låtar är en helt perfekt längd för bandet som lyckas med att hålla mig på tårna hela plattan igenom. Och jag har lyssnat mååånga gånger nu. Tror att denna kan tilltala många som vanligtvis inte lyssnar på USHC så mycket, som mig till exempel. Köp från Quarantined Records.

Drop The Bomb Zine

 

En shout-out gällandes Sveriges just nu bästa fanzine, tillsammans med Quarantined. Drop The Bomb Fanzine. Bombmannen, Eremiten, Arkivarien, Predikanten, Prillskan och prospecten Starfighter bjuder på sanningar och löger, vetenskap och galenskap om vartannat. Med besattheten av D-takt som ledstjärna, och vad för fördelar repektive nackdelar (finns inga) av detta innebär. Plus ett genuint internethat som genomsyrar zinet (som dock är nära att krackilera totalt) Har ni inte kollat in detta så gör det. dropthebombzine@protonmail.com

Big Babe - Pig In The City LP

Ännu en pärlaplatta släppt på Quarantined! Att Marcus var en man med känsla för kvalitet visste jag ju iom fanzinet, men att plattorna han släppt skulle vara så jävla spot on trodde jag inte. Trodde bolaget skulle vara mer inriktat på hardcore a'la 80/90 tal i den Amerikanska skolan, men hittills har inget av släppen jag lyssnat på dragit ditåt. Shame on me och mina förutfattade meningar, men jag kryper till korset på rot och ber om bot och bättring. Big Babe från Malmö består av folk som figurerar eller har figurerat i mer eller mindre namnkunniga akter under åren så det är inga duvungar vi har att göra med. Det är skitigt och oborstat så det räcker och blir över här, och det landar i en rock'n'roll käftsmäll som sitter, men man vill ha en till direkt. Fladdrigt gitarrspel som ofta får mig att tänka på Poison Idea, men som bryts med ett solo eller riff som band som tidiga Gluecifer eller Hookers skulle döda för att säga att det var deras. Eller varför inte lite gammelthrash? Detta uppbackat med jävulusiskt drivet basspel som går bananas över halsen och inte bara följer riffen. Föredömligt! Överlag så låter det jäkligt live då det inte är en massa gitarrlager utan man håller det ganska avskalat vilket bara får dom att låta ännu mer "snotty" (hittade inget bra svenskt ord). Dom 10 låtarna är bra varierade i tempo och det bjuds på allt från 4-pannor till riktiga hardcorestänkare, men allt låter Big Babe och aldrig att man hajar till och undrar vad fan som hände där. Allt fyller en funktion och inget känns inkastat för att göra låtarna längre eller följa vissa ramar. Ett nytt favoritband har ploppat upp och jag tror det är risk att denna kommer spelas sönder, så släpp nytt snart. Bara att hugga om du ser den!

Quarantined Hardcore Fanzine # 7

Marcus hade vänligheten att skicka hit senaste numret av Quarantined, det 7:e i ordningen. Ett fanzine som jag köpt varje nummer av sedan det kom. Och jag tror fan att tillsammans med Drop The Bomb så är detta favoriten av nutida fanzines från Sverige om jag skulle tvingas välja. Tätt följda av Flyktsoda och Mission & Väckelse. Detta är ju dock skrivet på engelska, men det är inga problem och Marcus har koll på språket så det flyter på galant. Detta numret innehåller endast 1 intervju. Med Shield från Umeå som la av 1996. Men den är sjukt fet och jag sträckläste den trots att jag bara gillar en låt med bandet i fråga (The vampiresong). Sedan finns det en jävligt rolig del som kallas "Awesome album awful artwork" som är precis vad det står. Ett gäng plattor med gräsliga omslag som t.ex Raped Teenagers "Klok" får sig en "hurfantänktedomdär?". Ett låtsnack i vanlig ordning plus en artikel om hardcoresamlingar från 1990. Allt är gjort med sådan jävla hängivelse och kunskap så man läser allt, även om man inte hört eller gillar banden som är med. Rekommenderar verkligen alla nummer av detta fanzine. Kolla in Quarantined shoppen för vad som finns kvar. 

Scond Class Kids Magazine # 4

Då var fjärde numret av Second Class Kids Magazine här. Och äntligen har dom börjat att ha med band som inte är knutna till bolaget, något dom hintade om i förra numret. Och för min egen del så steppade ju tidningen upp rätt rejält i och med detta. 2 nya skribenter har hoppat på skutan och gjort Micke och Rille sällskap. Det är Marcus från det eminenta zinet Quarantined och Martin från Grönpeppar Records som på 90-talet gjorde GP-sås zine. Martin har fått uppgift att skriva lite om nu aktiva svenska zines, och många av dom har även figurerat här. Marcus kör en liten krönika över svensk Hardcore och ett ganska underhållande låtsnack med dom andra skribenterna. På intervjufronten så bjuds det på låååånga snack med Björnarna, Socialstyrelsen, Döda Katten och The Liptones. Det är lagt en del tid på research innan samt att man märker att dom verkligen gillar banden. Vilket ju allt som oftast leder till bra frågor och informativa svar. Tycker att Second Class Magazine nu nästan känns som en tunnare variant av Sörlings Turist I Tillvaron, vilket ju inte är kattpiss direkt. Sen är ju klipp och klistra roligare, men då det tydligt står magazine så väljer jag att strunta i det. 25 spänn från Second Class Kids. 

Chronic Blackouts - Triumph In Flames LP

Värmländska Chronic Blackouts har tidigare medverkat på samlingen "Greetings From Sweden" som Quarantined släppte. Och nu har samma bolag vevat ut deras första LP. Jag vet typ ingenting om bandet mer än att några av medlemmarna även är med i metalbandet Draconian. Ett annat exempel på folk från metalband som började veva punk var ju när 3 ynglingar här i från schlätta i bandet Obscure Infinity slog sina påsar ihop med Jonsson och Marcus och startade Wolfpack. Varför drar jag upp det då? Jo det är av den enkla anledningen att Chronic Blackouts låter väldigt mycket som Wolfpack/brigade. Slingorna finns där, låtuppbyggnaderna är ganska lika, fraseringarna på sången påminner väldigt mycket om hur Tomas gjorde/gör. Dom har även den likheten att liksom på första Wolfpack plattan så satt inte D-takten 100% utan det var någon slags hybrid mellan D-takt och 2-takt. Med detta sagt så är detta inte på något sätt en dålig skiva, tvärtom. Den är svinbra och jag tror inte att jag kan hitta en dålig låt på plattan. Men liksom Adrestias första LP, som också låter sjukt mycket som Wolfpack, så blir det lite "kött och potatis" av alltihop. Wolfpack gjorde oxfile' och hasselbackspotatis av samma ingredienser för 26 år sedan. Som sagt, ingen dålig skiva på något sätt, men hade gärna sett lite mer egen prägel på det. Säger han som hyllar band som vänt på olika Dischargeriff fler gånger än man kan räkna. Köps lämpligast från Quarantined, för bra är den.

Dream Warriors - Broken Spirit 12''

Jaha ni, mina vänner. Låt mig presentera Dream Warriors från Umeå. Som en blixt från klar himmel sopar dom igen käften på mig fullständigt med denna 12''. Så här bra har inte Umeå HC låtit sedan jag vet fan inte när? Det enda nutida bandet jag kan komma på därifrån som kan brösta sig mot dom är Warchild, som dom även delar någon medlem med. Och innan dess så får jag nog gå tillbaka ända till Final Exit för att hitta något från björkstaden som jag uppskattar lika mycket. Låt oss nu inte fastna i det, för Dream Warriors och Final Exit har absolut ingenting gemensamt vad gäller den musikaliska biten. Jag tycker att Dream Warriors på något sätt knyter ihop säcken vad gäller genreindelningen inom punk/hardcore. Här finns liksom allting ihopslaget i ett och samma band, och dom får det att smälta samman på ett grymt sätt. Det är väl i Amerikansk hardcore det bottnar, men det finns så mycket mer att ta av. När dom går över och jobbar med pukor och reverb på sången så får jag vibbar ifrån band som t.ex Krömosom, Impalers osv, för att i nästa stund få ett gäng dubbeltjutare a'la svensk 90-tals käng. Och där i från vidare till youthcrew singalong som sedan drar iväg med snabba pocka-pocka-trummor, rullande fill-in och hetsig sång. Integrity tunga partier och ibland brittiskt 80-taliga refrängriff. Jag fattar ju när jag skriver detta, att det låter inte klokt. Spretigt, rörigt och svinjobbigt... MEN, dom får ihop det på något jävla sätt och lämnar en kanonskiva efter sig. Kul med ett band som vägrar att låsa fast sig utan plockar ifrån allt möjligt, och som klarar den hårfina balansen att inte överdosera av något och få det att spreta. Man hör ändå hela tiden vart rötterna finns och det låter hela tiden Dream Warriors. Föredömligt ljud med skall tilläggas, och helt perfekt längd. 8 låtar på en 12'', som inte ger dig någon vila alls. Nästan så att min snart 46-åriga lekamen blir sugen på att stöka runt i en moshpit, men av säkerhetsskäl så blir det bara en försiktig soffpogo i min ensamhet. Skaffa denna från Quarantined , du kommer inte att ångra dig.