Ernst And The Edsholm Rebels är åter tillbaka från de döda för andra gången i ordningen, och denna gången med en 8 låtars CD dom släppt själva. Av den gamla sättningen så är det Micke och Gröten som återfinns här, liksom förra gången bandet återbildades 2010. Fick denna för någar veckor sedan och lyssnade då igenom den några gånger, men gillade det inte alls. Så jag tänkte att jag lägger undan den ett tag och kör den igen om ett tag. Nu är alltså stunden kommen, och jag måste säga att jag har svårt för detta. Det spretar en hel del åt olika håll, men landar ofta i någon sorts metal som jag inte alls gillar. Pockiga trummor, tuggande gitarrer, övertoner, hockeykörer, moshpartier, industrivibbar... Men inga spår av det E.A.T.E.R jag gillar. Jag må vara bakåtsträvare men när jag tänker E.A.T.E.R, så är det "Doomsday troops" som ploppar upp i skallen. Inte det jag lyssnar på nu. Jag tycker det låter klent på något vis. Det finns liksom inget tryck i ljudet som bär upp musiken, eller sången/körerna heller för den delen. Antar att meningen är att det skall vara tyngd och fläsk i det här? Sedan förstår jag såklart att dom inte vill köra på samma grej som dom gjorde 1984, men då hade i alla fall jag uppskattat det betydligt mer än det här. In och kolla på deras
bandcamp och skaffa en egen uppfattning... Sedan måste jag ju undra lite hur dom tänkte med avslutande "Dirty waters" som är 12(!) minuter lång. Det är få förunnat att lyckas med konststycket att hålla liv i en låt i 12 minuter, och här lyckas det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar